Stäng fönster ALINGSÅS ERSKA 15:1 - husnr 1, ERSKA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| ERSKA KYRKA (akt.) | |
| 1992-03-08 |
| Historik |
|---|
|
Erska kyrka uppfördes 1885-1886 efter ritningar av arkitekt Emil Viktor Langlet (född i Borås) som en polygonal centralkyrka i en tidstypisk blandning av nyklassicism och ett nyromanskt formspråk. I öster finns sakristia i två tillbyggnader från 1971-72 respektive 1991. I övrigt är kyrkan ringa förändrad utvändigt. Langlet ritade tolv centralkyrkor, den första 1857, varav sex är placerade i Västergötland. I landet finns cirka 30 kyrkor av denna typ, främst från 1800-talets andra hälft. Förebilder var det antika Pantheon i Rom och romanska kupolkyrkor i Italien. Under barocken återupptogs idén med centralkyrkor, med plan utifrån ett liksidigt grekiskt kors. Typiskt för Langlets kyrkor är att de har ett ickegotiskt formspråk och att de flesta är storslagna med stor formrikedom. Erska kyrka anses dock ha den enklaste och minst plastiskt utformade exteriören. "Väggarna liknar släta skärmväggar och turellerna saknar helt uttryckskraft till skillnad från andra småtorn i hans övriga kyrkor, här endast som arkitektoniska accenter markerande de sex hörnen.", säger Riksantikvarieämbetets Krister Malmström om kyrkan 1982 i en arkitekturanalys. Han menade att grunda fönstersmygar förtog intrycket av murmässighet och dekoren var ytlig likt reliefer. Lanterninen står tungt på den låga glasade delen som enligt hans mening ter sig som ett alltför sprött postament. I likhet med Langlets andra kyrkor är kyrkorummet kantat av läktare och täckt av mönsterlagda trätak. Malmström uppmärksammade att kyrkan hade en av landets bäst bevarade kyrkointeriörer med nästan hela träinredningen intakt. "Varje förändring i denna unika kyrkobyggnad skulle spoliera ett av landets märkligaste och mest välbevarade kyrkorum", slog han fast. Detta är särskilt viktigt eftersom få av just Langlets kyrkor förblivit invändigt intakta. De kritiserades hårt vid tillkomsttiden då Helgo Zettervall, som förfäktade det nygotiska idealet, var tongivande vid Kungliga Överintendentsämbetet (där Langlet verkat tidigare). Konsthistoriska omdömen har också varit negativa. Ändringarna har oftast syftat till att poängtera en längdaxel och att ge predikstolen en traditionell placering som i våra vanliga långhuskyrkor. Exteriören avsågs att få en pampigare utformning från början. Langlets första ritning från 1875 visar ett par delvis utskjutande tornpartier; i öster för en rund sakristia, i väster för ett halvrunt vapenhus. Församlingen ansåg att detta skulle bli för dyrt. Tornpartierna slopades vid en omritning 1878 och den totala volymen minskades något. Sakristian förlades invändigt i öster med kantig form och vapenhuset blev endast svagt och plant utkragande från fasaden. En bred och låg glasad lanternin placerades över mitten med plåtklätt klocktorn med kort spira, till vars spets det är 24 meter från marken. Bredden mellan fasaderna är 20,5 meter. Kyrkan fick omkring 800 sittplatser. Byggmästare var L. Forsberg och C. G. Nilsson från Göteborg. Kyrkan uppfördes 1885-86, målades året därpå och invigdes 1889. Orgelverket gjordes med 13 stämmor av Samuel Molander & Co, Göteborg. Langlet försåg kyrkan med ett predikstolaltare, alltså predikstolen placerad ovanför altaret, vilket även den gamla kyrkan hade haft. Bakom dettta anordnades en sakristia. Predikstolaltaret fick en anspråkslös framtoning och ingen konstnärlig utsmyckning tillfördes. En romansk dopfunt och apostlabilderna överfördes från den gamla kyrkan. En gravsten från 1699 lades i vapenhusets golv. Enligt en inventering 1920 förvarades på vinden den gamla predikstolen från 1600-talets mitt. I sakristian fanns ett gammalt timglas och en 1600-talsängel av trä. 1914 skedde en ommålning av den ljusgula interiören till vitt, även taket, och en streckdekor runt fönstren målades över. Taket oljefärgades vitt med gulbruna bjälkar och rosetter. Väggarna målades ljusgula medan smygar, foder, bågar och karmar fick vit limfärg med bruna hörnornament. Pelarna marmorerades och den fasta inredningen hölls i vitt och guld förutom bänkarnas och dörrarnas ekimitation. 1933 installerades elbelysning, vilket hade diskuterats sedan 1928. 1936-38 gjordes en omfattande tak- och stomrenovering ledd av arkitekt Hilding Hansson från Vänersborg. Problem med taket hade funnits sedan uppförandet. Plåten hade legat direkt på brädfodringen men nu lades papp och den gamla kopparplåten återanvändes till viss del när plåttaket lades om. Nya fönster sattes i lanterninen och en "skyddsanordning" tillkom, vilket kan ha avsett ett fönster eller en invändig plast i lanterninen mot kallraset. Stolparna var halvruttna, murkrönet runt tornet vittrat och klockorna hängde på defekta gångjärn. Skadade stolpar förstärktes med järnbalkar och murkrönen belades med betong. Invändig renovering skedde 1938 med underhållsarbeten i kyrkorummet och målning. Bänkarna försågs med elvärmare och vissa förkortades. 1948 gjordes ett förslag till eluppvärmning. Under 1950-talet skedde förändringar i kyrkorummet då man ville lyfta in föremålen från den gamla kyrkan. Predikstolen från 1600-talets senare del hade förvarats i kyrkan men inte varit uppsatt. Konservator Olle Hellström konsulterades 1950 för dess renovering. Tre putti var kvar från ljudtaket. Evangelistskulpturen av Markus saknades och man förmodade att den hade varit placerad på den kasserade trappbarriären. Hälften av 1700-talsfärgen var bevarad, inkluderande en inskription runt överdelen. 1957 genomfördes in- och utvändig ommålning eftersom färgen hade blivit skadad efter inmontering av elvärme. Sannolikt gjorde arkitekt Ärland Noréen färgsättningen. Färgtonerna blev invändigt något mörkare i gråviolett och gråvitt med blågråa lister, blå pelare, brunröda bänkar, grågrön altarklädsel och förgyllningar. Väggarnas kalkputs målades med gul oljefärg upp till fönsterbröstningen och däröver med vit kalkfärg. Orgelfasaden fick röd dekor på listverket, en detalj från den ursprungliga färgsättningen. Orgelverket hade renoverats 1955. Sannolikt tillkom fönstrens kopplade bågar kring denna tid, om inte redan vid renoveringen 1938. Inventarierna från den gamla kyrkan sattes in, dopfunten i söder och predikstolen i norr liksom oljemålningen från 1847 från det gamla predikstolsaltarets bröstpanel. Dopfunten saknade mellanstycke och misstänktes vara hopsatt av två olika funtar. Den försågs med en träsockel för att få lämpligare höjd. Kyrkan rymde nu 700 personer. En rymligare sakristia önskades redan på 1950-talet i en utbyggnad på östra gaveln, liknande framsidans vapenhus. Detta kom till utförande först 1971-72 med en 4 x 6 meter stor tillbyggnad i öster efter arkitekt Carl-Anders Herneks ritningar. Den gamla sakristian blev passage till den nya. Fönstret över altaret försågs med glaskonst. Andra förslag fanns men Hernek menade att det från länsarkitektkontoret 1963 var så väl anpassat att det skulle bli en pastisch och marklutningen skulle ge tillbyggnaden ett mer dominant uttryck än vad funktionen borde ge anledning till. Noréen & Bergmans förslag från 1952 frångick centralkyrkotanken. Hernek hade också idéer om att flytta fram hela det framskjutande predikstolsaltaret en knapp meter och ta bort bänkar för att förstärka rummets ledmotiv utan att rubba den absoluta symmetrin. Det är okänt om detta till någon del genomfördes. Orgelverket byggdes om av Nordfors & Co orgelbyggeri och installerades 1973. Fasaden behölls men ett nytt spelbord av ek uppställdes som det föregående. Möjligen behölls det gamla spelbordets baksida åt kyrkan enligt Riksantikvarieämbetets önskan. Nya pipor inlemmades i fasaden. Enligt Krister Malmström 1982 hade bänkar i sydöstra delen kortats eller rivits. Dopfunten hade tagits bort från platsen framför koret i mittaxeln, en symbolisk placering i rummets geometriska mittpunkt, vilket han påtalade var ett beklagligt avsteg från Langlets konception. 1989 föll gjutjärnskorset på taket av i snöstorm i april men renoverades i augusti. 1991 genomfördes omfattande ut- o invändiga renoveringsarbeten ledda av arkitekt Ture Jangvik, K-Konsult. Riksantikvarieämbetet bidrog med en miljon kronor på grund av det höga kulturhistoriska värdet. Biutrymmen behövdes och istället för att störa kyrkorummet med sådana byggdes sakristian till med en 5 x 10 meter stor rektangulär volym på tvären. Utbyggnaden skulle utformas som en "skengavel" på långsidan med fönster lika kyrkans. På Länsmuseets anmodan fick fasaden horisontala band lika den befintliga fasaden för att göra de släta väggarna mindre iögonfallande och mer artikulerade. Handikappramper fogades till huvudentrén i väster och den sydöstra entrén, dit en hårdgjord gång anlades längs södra fasaden. Hela taket lades om i skivtäckning likt det gamla från 1937. Kopparplåten på yttertak och lanternin var nött och detaljer av järn var kittade i anslutningarna som skapat galvaniska element och orsakat skada. Kalkputsen och fasadfärgen var i god kondition och omfärgades bara. Bänkarna byggdes om för att ge bättre lutning åt ryggen och nya sitsar, men befintliga gavlar behölls. Avstånden ökades genom att några bänkrader slopades. Ursprunglig färgsättning undersöktes och dekorationer på pelare, orgel, läktarbarriär och altare hittades. Väggarna vitmålades nu men inredningen fick i huvudsak tillbaka de ursprungliga färgerna i oljefärg. Trägolvet var obehandlat eller gråmålat och målades om. Sekundärfönstret över kyrkorummets mitt hade enkelt glas och fick ett övre skyddstak med isolerglas. Dopfunten återfick sin centrala plats och äldre inventarier sågs över av konservator. Man påtalade problemet med att ljuskronan i mitten skymde predikanten, som upplevde sig tala till en ljuskrona. Kronorna hängde på rad och omöjliggjorde dessutom ögonkontakt med kantorn, även från altaret. Dessa problem förblev emellertid olösta. Kyrkan återinvigdes 2 juni 1991. |
