Stäng fönster TOMELILLA SILLARÖD 3:34 - husnr 15, SILLARÖDS SKVALTKVARN
Byggnad - Beskrivning
| Sillaröds skvaltkvarn (akt.) | |
| 2016-09-07 |
| Historik |
|---|
|
Skvaltkvarnen är den äldsta typen av vattenkvarn. De har använts för malning till det enskilda hushållet och benämns i dagligt tal ”skvaltor”. Benämningen anses komma av hur det lät när de var igång. Skvaltorna var mycket vanliga i Skåne, liksom i övriga Sverige och Danmark, från medeltiden och fram till början av 1900-talet. Skvaltan som kvarntyp är liten, byggnaderna mätte vanligen cirka 2 x 3 meter. De var lämpade för mindre vattendrag eftersom de inte krävde någon stor fallhöjd eller hög fart på vattnet för att kunna drivas. En tunna med säd kunde utvinnas på ett dygn. Vid goda förhållanden kunde samma mängd produceras på några timmar beroende på fallhöjd, vattentillgång och lokal konstruktionstyp. Flödet i vattendragen styrde dock användningsperioderna och vanligen var det under våroch höstfloderna som det fanns tillräckligt med vatten för att driva runt kvarnhjulet. En skvaltkvarn kunde brukas av en gård men också av flera gårdar eller av en hel by. Närheten till gården/byn möjliggjorde att andra sysslor kunde utföras under tiden man malde. Under 1800-talet upphörde successivt användningen av skvaltkvarnar. Orsakerna var flera. Utdikning av landskap och sjösänkningar ledde till att flödena sinade i mindre vattendrag. Ett ökat krav på mjölets kvalitet påverkade också användningen av skvaltorna. När centrifugalsikten kom till de större hjulkvarnarna eller vindmöllorna under 1800-talets andra hälft fick man ett finare mjöl utan skal från sädeskornen. I samband med detta frångick man i flera fall att mala brödsäd vid skvaltorna, de kom därefter främst att användas vid malning av fodersäd. När elektricitet introducerades och blev vanligt förekommande under början av 1900-talet kom de flesta kvarvarande vattendrivna möllor att tappa sin betydelse. Vid en del hjulkvarnar ersattes vattenhjulet av en turbin och kvarnverket drevs av en generator. När elnätet byggdes ut kunde bönder investera i mindre eldrivna kvarnar som på så vis ersatte de mindre skvaltkvarnarnas gårdsnära placering. De elektriska kvarnarna möjliggjorde nu en placering som inte var bunden till något vattendrag. Större eldrivna kvarnar etablerades i flera fall vid de framväxande stationssamhällena vid samma tidpunkt. Sillaröds kvarn Längs med Sillarödsbäcken ska det under 1800-talet ha funnits sammanlagt sex stycken kvarnar som tillhört Sillaröds by. Två av dem var hjulkvarnar, resterande skvaltkvarnar. Kvarnarna ska ha legat tätt med cirka 150 meters mellanrum och en fallhöjd på cirka 1,5 meter. Uppströms låg kvarndammen, Sillarödsdammen, som fungerade som vattenmagasin och som är bevarad än idag. Vid 1900-talets början fanns fyra av kvarnarna kvar, de två hjulkvarnarna vilka dock revs kring 1919 respektive 1931 samt en skvalta som revs kring 1917. Idag finns enbart Sillaröds skvaltkvarn kvar, vilken togs ur drift 1922 när Sillaröds Elförening bildades och gården fick elektricitet. Sillaröds skvaltkvarn fick efter att den tagits ur drift stå kvar på sin plats och fortsatte att vårdas och skänktes 1970 till Albo härads hembygdsförening. Åldern på Sillaröds skvaltkvarn är inte fastställd, men kvarnen är utmarkerad på laga skifteskartan från 1832. Det finns obekräftade uppgifter om att det ska ha funnits en föregångare från 1500-talet. Kvarnen blev delvis skadad av en kraftig översvämning något år efter att Albo hembygdsförening tagit över den 1970. Genom Arbetsmarknadsverkets försorg blev kvarnen åter uppbyggd. Nytt vasstak lades och ett nytt vattenhjul tillverkades. Invändigt genomfördes ingen restaurering. Under 2001 tillverkade man nya dammluckor och en ny ränna för vattentillförseln och ett nytt skvalthjul. |
