Stäng fönster ESLÖV BORLUNDA 1:2 - husnr 1, BORLUNDA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Borlunda kyrka (akt.), BORLUNDA KYRKA (akt.) | |
| 2016-01 |
| Historik |
|---|
|
Borlunda gamla kyrka tros ha uppförts under slutet av 1100-talet. Hur den äldre kyrkan ursprungligen såg ut vet man idag relativt lite. I beskrivningar från 1600-och 1700-talen sägs den ha vitkalkade murar av natursten och tak av bly och tegel. Kyrkoherden Lars Tvenonius skriver 1746 att kyrkans murar stöttades utifrån av tre pelare. Intill kyrkan stod en klockstapel med klocka från 1728. Interiören beskrivs som enkel, men valvslaget kor och predikstol av Jakob Kremberg från 1640. Ett västtorn tillkom 1829. 1859 beslutades att Borlunda och den intilliggande församlingen Skeglinge skulle slås samman. Tanken var att låta uppföra en ny gemensam kyrka och att vinsten med församlingssammanslagningen skulle komma användas till att förbättra folkskolan. Församlingarnas dåvarande 1100-talskyrkor var båda små och rymde inte på långa vägar den snabbt ökande befolkningen. De var dessutom i stort behov av restaurering. Skeglingeborna hade det bättre ekonomiskt ställt än Borlundaborna och det beslutades därför att de skulle stå för en större del av kostnaderna för den nya kyrkan. En kommitté bildades med godsägarna Greve Dücker, Baron Wrangel, Baron Schwerin samt Sven Nilsson på Skeglinge nr 4 och kyrkvärden Ola Nilsson i Borlunda. Trots att varken Borlunda eller Skeglinge var patronatskyrkor hade godsägarna stort inflytande i församlingarna då de var stora markägare och deras röster vägde tungt. Till historien hör även att en stor del av Skeglingeborna i själva verket var nöjda med sin medeltida kyrka och därför inte hade något egentligt intresse av den nya kyrkan. Skeglingeborna utnyttjade även sin besvärsrätt och skrev till kung Karl XV och klagade på beslutet. Deras begäran om att få behålla sin gamla kyrka avslogs emellertid och 1872 revs Skeglinge medeltida kyrka. Uppdraget att rita den nya kyrkan gick 1862 till den danske arkitekten Ferdinand Meldahl (1827–1908) som två år senare tillträdde sin professur vid konsthögskolan i Köpenhamn. Kyrkan uppfördes 1866–68 med korsplan, sidoställt västtorn och rund absid i öster. Förutom torntaket som kläddes med kopparplåt, belades taken med vitriolinkokt furuspån. Den ursprungliga tanken var att de skulle avtäckas med skiffer. Då det ansågs finnas risk för att det höga tornet inte skulle klara klockornas svängningar gjordes detta blev något lägre än planerat. Kyrkbygget utfördes av byggmästarna A Herrström och N Andersson i Malmö. 1874, det vill säga redan sex år efter uppförandet, var kyrkan i behov av reparationer. Framförallt gällde det fasadteglet som visats sig vara av usel kvalitet. Även taktäckningen var otillräcklig, de vitriolinkokta furuspånen fungerade inte i och med takfallens låga lutning. Lösningen blev att spåntaken 1880 ersattes med skiffer. På så vis färdigställdes arkitektens ursprungliga intention. 1929 genomfördes omfattande restaureringsarbeten på Borlunda kyrka under ledning av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. Byggmästare var Olof Pettersson i Lund. Kyrkan dränerades och de koleldade kyrkorummets kaminer ersattes med elradiatorer. Elektrisk belysning hade installerats redan 1918. Bänkarna byggdes om och interiören fick ny färgsättning i ljus klassicistiskt anda med vitkalkade väggar. Målarmästare Hjalmar Möller i Tarstad målade träinredningen i ljust och mörkt blått, gråblått med förgyllda detaljer. Kyrkan försågs även med ny orgel från A. Mårtenssons orgelfabrik i Lund och ny orgelfasad i närkekalksten. Orgelläktaren utvidgades och fyra pelare av närkekalksten adderades. Mittgångens ursprungliga ”flisgolv” (troligen tegelgolv) ersattes med plattor av hyvlad närkekalksten och i koret lades ny ekparkett. 1968 firade Borlunda kyrka 100 år. Inför jubileet restaurerades kyrkan både utvändigt och invändigt. Nya gesimslister i koppar sattes upp och murverken reparerades. Kyrkorummets väggar målades med vit latexfärg – ett färgval som skulle komma att få stora konsekvenser. 1992 störtade ett av kyrkans prydnadstorn in genom taket och landade på orgelläktaren, och kyrkan fick stängas på grund av rasrisk. Takstolarna hade stora sprickor och flera bjälkar var rötskadade, därtill var ett stort antal tegel i behov av att bytas. Pastoratet ansökte 1994 om partiell rivning av kyrkan hos, i syfte att använda ruinen som friluftskyrka. Riksantikvarieämbetet avslog ansökan med hänvisning till dess unika kulturhistoriska värden. Pastoratet överklagade beslutet ända upp till kammarrätten när de slutligen fick nej. 1997 ansökte pastoratet om medel för att iståndsätta kyrkan. 2001 genomgick kyrkan en omfattande restaurering. Omkring 5000 murtegel byttes ut och skiffertaken lagades partiellt. Latexfärgen från 1967, som genom sin täthet hindrat fuktvandring i murarna vilket bidragit till de stora skadorna, togs bort. Hälften av bänkarna avlägsnades och en toalett och ett pentry installerades i anslutning till förhallen. |
