Stäng fönster ESLÖV ÖRTOFTA 21:4 - husnr 1, ÖRTOFTA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Örtofta kyrka (akt.), ÖRTOFTA KYRKA (akt.) | |
| 2016-02 |
| Historik |
|---|
|
En romansk kyrkobyggnad i sandsten uppfördes i Örtofta redan under 1100- eller 1200-talet. Kyrkan låg där den nuvarande kyrkan ligger men var betydligt mindre med långhus med smalare rakslutat kor åt öster. Korets östra vägg slutade strax innan den nuvarande kortrappans början. Under senare medeltid tillkom tornet och ett vapenhus intill långhusets södra sida. Av den medeltida kyrkan återstår idag enbart grundmurarna och delar av tornet. Vid en arkeologisk undersökning 1953 påträffades en sandstenskvader med ett stenhuggarmärke som tillhörde ”Mästaren med korstriangeln”. Stenen är idag placerad utomhus vid långhusets nordvästra hörn. Årtalet 1639 som än idag står skrivet på den västra tornfasaden markerar tidpunkten för en ombyggnad, vilken troligen rörde höjning av tornet. Den 30 november 1862 invigs Örtofta kyrka efter ett års intensiv ombyggnad. Det medeltida långhuset, koret och vapenhuset revs och ersattes av ett avsevärt större långhus och en polygonal absid i öster i en blandning av nyklassicistisk och nyromansk stil. Arkitekt var Abraham Pettersson (1824–1866) vid Överintendentsämbetet. 1927 införskaffade församlingen den stora altartavlan föreställande da Vincis ”Den sista nattvarden”, utförd av konstnären Anders Waldur från Vallkärra. Den nya altartavlan finansierades av medel som frigjorts i och med patronatsrättens upphörande 1922. Till en början hängde altartavlan på sakristians vägg, vilket emellertid mydigheterna ansåg skämma kyrkorummet. Domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin uppdrogs därför att rita ett nytt altare och omfattning till den nya altartavlan. 1930 restaurerades kyrkan efter Wåhlins ritningar och altartavlan placerades i en omfattning av gråmålat trä med förgyllda detaljer som ställdes på ett nytt altare av svart granit. Den draperimålade träväggen som tidigare avgränsat sakristian från koret revs och altarringen kortades. 1953 restaurerades kyrkan under ledning av dåvarande domkyrkoarkitekt Eiler Græbe, efter kraftigt angrepp av husbock i torn- och takkonstruktioner. Tornet försågs med nya bjälklag i betong. Bjälklaget som utgör vapenhusets innertak göts med släta gjutformar och lätt profilerade balkar medan de två övre bjälklagen göts med brädformar och prefabricerade betongplan. En ny klockstol i stål tillverkades, samtliga taklag nygjordes och taken lades om. Tunnvalvet över långhuset förenklades och isolerades. I kyrkorummet lades trägolv under bänkkvarteren och under bänkarna installerades elvärme. De gamla järnkaminerna togs bort och nya bänkar tillverkades i dess ställe. Kyrkan putslagades och avfärgades både ut- och invändigt. Troligen var det då den nuvarande väggfärgen tillkom. Utvändigt togs tornets hörnspiror bort och torntakets skiffer ersattes med kopparplåt. Sannolikt byttes även västportalens dörr ut. 1966 putslagades exteriören. Troligen avfärgades fasaderna då gula med vita omfattningar, kyrkan hade dock redan tidigare vita fönsteromfattningar med mörkare avfärgad fasadputs. En ny spiraltrappa ersatte 1986 den gamla trappan i vapenhuset som gått längs den norra muren. I samband med detta installerades även toalett, kapprum och förrådsutrymme längs vapenhusets södra vägg. 2002 lades skiffertaken om på ny läkt och papp. |
