Stäng fönster MALMÖ SALLERUP 180:42 - husnr 1, SÖDRA SALLERUPS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Södra Sallerups kyrka (akt.), SÖDRA SALLERUPS KYRKA (akt.) | |
| 2017-02-01 |
| Historik |
|---|
|
Kyrklig verksamhet i Södra Sallerup är belagd sedan 1100-talet, då den nuvarande kyrkan uppfördes. Vid denna tid inledde biskop Eskil i Lund ett gigantiskt stenkyrkoprojekt runt Skåne för att sprida kristendomen, samtidigt som sockenorganisationen började etableras. De flesta skåningar hade dock lämnat asatron redan på 900-talet, och kanske hade det funnits föregångare till medeltidskyrkan t.ex. i form av en träkyrka i den aktiva vikingabyn, eller en stormanskyrka på Saxulfs gård. Den medeltida kyrkan uppfördes enligt tidens romanska schema med tvåkvadratiskt långhus, enkvadratiskt, lägre och smalare kor och i öster en halvrund absid. Skalmurarna av gråsten fick enligt gängse mönster motstående portaler, små fönster och bearbetade hörnkedjor och listverk. Vid en murverksundersökning 1969 hittade man spår efter norrporten och två fönster, vars lägen ristades in i fasadputsen. Under 1200-talet restes ett torn vid långhusets västgavel. Tornet byggdes av tegel, som nyligen slagit igenom som byggnadsmaterial, och kopplades till långhuset. En bit upp på fasaderna gjordes en stor öppning i väster, som lär ha nåtts utifrån, och varsitt litet fönster mot norr resp. söder togs upp. Bottenvåningen, som kanske fungerade som dop- eller gravkammare, kröntes av ett dekormålat ribbvalv. Det tros vara från 1200- talets tredje fjärdedel och något yngre än tornmurarna. Efter en tid, sannolikt under 1300-1400-talet, förstärktes tornet med ett trapptorn i norr, med en invändig trappa från vapenhuset till tornets övre plan. Den invändiga kopplingen murades efter en tid igen och ersattes av en utvändig port, troligen under senmedeltiden. Den inre öppningen till trappan återfanns 2001 och märktes då ut med rits i vapenhusets puts. Byggnadsaktiviteten under medeltiden var hög. Fler människor behövde tillträde till kyrkan, samtidigt som aristokratin och prästerskapet kanske krävde mer plats. Under 1400- 1500-talet förlängdes kyrkan i öster. Absiden revs och ersattes av ett nytt, rakt avslutat kor. Kyrkan utökades även med en sakristia, som påkopplades korets norra sida, och ett vapenhus i söder framför den ursprungliga sydportalen. Den exakta byggnadsordningen är delvis höljd i dunkel; kanske tillkom vapenhuset något tidigare. Under 1760-talet ersattes de små gluggarna med stora och rundbågiga fönster. 1785 sattes ett tornur upp. Urtavlan höggs in i tornets västra gavelröste. Även 1800-talets liturgiska förändringar satte spår; 1833 revs vapenhuset i söder, och funktionen flyttades istället till nedre tornrummet. Den gamla sydportalen gjordes om till en fönsteröppning. Sakristian gjordes om till materialbod och flyttade in bakom altaret istället. Till sist satte man in nya dörrar i tornets västra- och korets östra fasad. Året därefter ställsdes en portal med två kraftiga sidopelare framför tornet, tänkt att stötta upp det svaga murverket. Betraktar man tornet idag, ser man en utbyggnad på södersidan, som verkar till synes symmetrisk med den norra strävan. I källmaterialet finns den belagd från 1819, men den har sannolikt tillkommit tidigare, möjligen redan på medeltiden samtidigt med den norra strävan. 1837 fick kyrkan en orgelläktare i västra delen av långhuset, och senast 1838 sin första orgel. 1839 ändrades fönstren; öppningarna mot söder vidgades och nya fönster höggs in i muren mot norr. 1846-47 förstärktes tornmurarna med ankarjärn. Kanske byttes även takstolarna till tornutbyggnaderna mot norr och söder. 1854 renoverades torntaket; takstolen förnyades och blytäckningen ersattes av koppar. 1857 utskiftades den romanska takstolen över kyrkorummet, och taket därovan byttes mot skiffer. Kombinationen av en anläggning i fortsatt dåligt skick och den snabba folkökningen resulterade 1860 i, att församlingen bad domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius att titta på kostnaden för en utvidgning av kyrkan. Den flitigt anlitade Brunius hade bl.a. tagit fram ombyggnadshandlingar åt grannkyrkorna i Oxie och Husie ca 10 år tidigare. Förslaget för Södra Sallerups omdaning var - för att vara Brunius - mer måttfullt. Han identifierade de romanska delar som fanns i tornet och långhuset, och föreslog att de kompletterades med ett nytt kor och korsarmar i norr och söder. Murarna och golven borde göras av tegel, fönstren av järn och taken av skiffer. Fasaderna skulle vara omväxlande målade och vitputsade och prydas av strävpelare, listverk och blinderingar, som skulle ge Bruniuskyrkan den eftersträvade blandningen av romanska och gotiska element. Invändigt förordade Brunius snarare klassicismens symmetri med ett lugnt och tydligt riktat kyrkorum täckt av kryssvalv. De flesta inventarier skulle bytas mot nya, som Brunius ansåg passade till kyrkorummet. Så fick bl.a. den befintliga predikstolen, altaret, altarringen och bänkarna skatta åt förgängelsen, medan dopfunten och altarringen från 1849 blev kvar. Arbetena påbörjades 1863 och avslutades året därpå. Sedan 1864 har kyrkan i huvudsak behållit sitt uttryck utan några planförändrande ombyggnader. Däremot har den renoverats vid flera tillfällen. I beskrivningen nedan listas några av de genomförda arbetena, som har påverkan på kyrkans utseende idag: 1881 köps en ny orgel, som placeras på västra läktaren bakom en ny orgelfasad. 1898-99 görs en stor renovering, både av ut- och insidan. Först får hela kyrkan ett nytt golv av viktoriaplattor, som ersätter teglet i kyrkorummet och brädgolvet i sakristian. Därefter ommålas kyrkorummets väggar i nygotisk anda i ett grått kvadermönster, samtidigt som i stort sett alla snickerier ekådras. Valven, även det i tornet, kalkas och korvalvet dekormålas. Utvändigt stryks långhusets långsidor och nykyrkans gavlar med gul kalkfärg. Även Brunius fönsteromfattningar, pilastrar och listverk av tegel, som dittills varit rödmålade med gula fogar, täcks av gul färg. Sannolikt var man inte alltför nöjda med resultatet, för gråstensmurverket vitmenas bara några år senare, och år 1917 även de gulmålade tegelpartierna. Samma år läggs nytt tegel på tornets portal. 1926 skadas koppartaket på tornets norra sida. Takfallet läggs om med ny koppar. Urtavlans ekplatta är murken och byts ut. 1931 restaureras kyrkorummet enligt ett förslag av länsarkitekten Nils Blanck. Brunius altarprydnad tas bort liksom skranket mot sakristian, korgolvet höjs och täcks med kalksten och ett nytt, murat altare ställs fritt i koret framför den befintliga altarringen. Östingången muras igen. Vapenhuset avskiljs med en putsad tegelmur, som förses med en dubbeldörr mot långhuset. Samtidigt breddas huvudingången i väster och får en ny ytterdörr. Kalkmålningarna i kolonnettvalvet tas fram på nytt. Orgelläktaren rivs och ersätts av en ny i norra korsarmen. Utrymmet under läktaren inbyggs med bl.a. en sakristia bakom en tegelvägg mot kyrkorummet. En värmeanläggning installeras i ett pannrum under norra korsarmen, och den elektriska belysningen ses över. Alla fönster förses med skyddande innerfönster av trä. Till sist ommålas de gamla inventarierna. 1932 förses korfönstren med glasmålningar skapade av Hugo Gehlin. 1967 installeras de nuvarande elektriskt styrda tornluckorna. 1969 knackas all fasadputs ner. Ytorna omputsas med kc- bruk och kalkas därefter. 1992 läggs yttertaket om med spansk skiffer i mått, storlek och färg lika den befintliga. Plattorna fästs till läkt ovanpå ett papptäckt undertak av plywood. Fönstren renoveras och trasiga rutor byts mot munblåst glas tillverkat före 1920. Exteriören målas med kalk- och kc- färg istället för silikat. Sockelns gulbruna färg byts mot en grå ton. 2001 högtryckstvättas fasaderna med algtvätt. Murarna kalkmålas vita medan luckor och ytterdörrar stryks med grön färg. Sprickor inne i kyrkan, främst koncentrerade till Brunius valv, lagas med kalkbruk och alla väggar och valv ommålas med latexfärg. Färgtypen godkänns av Länsstyrelsen sedan hela interiören visat sig vara målad med plastfärg. Även träinredningen målas om i nuvarande färgställningar. |
