Stäng fönster ÖSTRA GÖINGE KNISLINGE 45:1 - husnr 1, KNISLINGE KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| KNISLINGE KYRKA (akt.) | |
| 2019-03 |
| Historik |
|---|
|
De äldsta delarna av Knislinge kyrka började byggas under den romanska stilperioden någon gång under 1100-talet, eller tidigt 1200-tal. Enligt en teori skall kyrkans arkitekt och byggmästare vara samma person som högg kyrkans dopfunt. Upphovsmannen till dopfunten brukar kallas för Knislingemästaren och anses ha varit verksam vid 1200-talets början. Någon skulptural utsmyckning som styrker sambandet mellan kyrkans och dopfunten stenhuggeri har dock inte konstaterats. Den höga kvalitén på stenhuggeriet i kyrkans utsmyckning såsom portalomfattning och triumfbågens utförande pekar snarare på att kyrkan kan vara något äldre än dopfunten. Romanskt måleri inne i kyrkan har stilhistoriskt daterats till omkring 1200. Kyrkans äldsta delar består av långhusets två östra travéer och koret. En absid har också funnits vilken sannolikt har tillhört den första byggnadsperioden. Det romanska murverket består av väl tuktade gråstenar lagda i jämna skift i en skalmurskonstruktion. Omfattningar kring dörrar och fönster samt hörnkedjor och sockel är kvaderhuggna i en ljus sten, troligen kalksten från Ignaberga. Kyrkan har varit putsad utvändigt redan under romansk tid. Murarna är ovanligt höga, liksom triumfbågen mellan kor och långhus. Utmärkande för kyrkans äldsta murverk är också de välhuggna vederlagen i triumfbågen samt sockelstenarna till densamma och den profilerade omfattningen i nordportalen. Till en början hade kyrkan syd- och nordportal samt två högt sittande rundbågiga fönster på vardera norra och södra sidorna. Uppgifter om ursprungliga fönster i koret eller absiden saknas. Efter kyrkans första byggnadsetapp tillkom långhusets västra del, med samma bredd som långhuset och rektangulär planform. Både murverkets utseende och stötfog mellan västpartiets mur och långhusets ursprungliga västgavel visar att det byggdes efter att långhuset hade uppförts. Västpartiet har murats om under senare tid och är därför svårtolkat men det har antagits att det skulle vara uppfört som torn. Långhusets ursprungliga västgavel har varit lite tjockare än kyrkans övriga murar vilket kan tyda på att ett torn varit påtänkt redan vid kyrkans första byggnadsfas. I västpartiets ursprungliga murverk finns ett romanskt fönster bevarat mot söder. En teckning från 1697 avbildar en ingång i västpartiets sydsida, vilken kan ha lett till västpartiets övre plan. Romanska västtorn har normalt invändig ingång från långhuset medan uppgång till tornens övre våningar ofta skedde genom en invändig murtrappa. Någon dokumentation av en invändig murtrappa finns dock inte och den utvändiga ingången har inte kunnat bekräftas genom murverksdokumentation. Omkring 1400-talets mitt försågs långhuset och koret med stjärnvalv av tegel. Valven dekorerades med kalkmålningar av en mästare som tillhörde Vittskövle-gruppen. En av dess mästare var Nils Håkansson vilken är känd genom en inskription i Ysane kyrka. Håkansson kan även ha varit verksam i Knislinge kyrka. Valven kom möjligen att skymma några av kyrkans högt belägna fönster och nya fönsteröppningar kan ha tillkommit i samband med valvslagningen. I samma skede som valvslagningen uppfördes också ett torn framför sydportalen. Tornet hade kvadratisk grundplan och byggdes av skalmur av obearbetad marksten med muröppningar murade av tegel och marksten. Kyrkans fasader var vid den här tiden putsade och vitmålade. Rester av putsskiktet från denna tid finns bevarat på långhusets södra sida inne i tornets andra våning. Samtidigt som sydtornet byggdes kan ett eventuellt äldre västtorn ha raserats ned till samma höjd som långhuset. Gavelkrönet mot väster murades om. Under senmedeltidens gotiska stilperiod byggdes också ett vapenhus framför nordportalen. Konturerna efter dess spetsigt formade takfall syns ännu i norra fasaden. Norra vapenhuset finns avtecknat i plan år 1786 i samband med uppmätning av byns inägor. Vapenhuset tycks ha haft ungefär samma storlek i plan som tornet i söder. Så småningom revs större delen av långhusets ursprungliga västgavel, mellan långhusets västparti och de två östra valvtravéerna, och västpartiet valvslogs. Västpartiet var därigenom helt och hållet inkorporerat med långhusets östra del. Valvet fick ett annat utseende än de tidigare långhusvalven vilket förlägger denna händelse till sen medeltid eller något senare. På 1600-talet omtalas i räkenskaperna virke till en ”kyrkstapel”. Om denna stått på kyrkogården är dock osäkert. Kyrkstapeln kan i själva verket avse en träkonstruktion för klockorna i tornet. Möjligen kan klockorna ha hängt i en fristående stapel under en period då brister funnits i klocktornet. Under 1600-talet var kyrkans yttertak täckt av både halm och blyplåt och på 1700-talet med ekspån och delar av blyplåt. Vid en putsrenovering av kyrkan 1722 målades hörnkedjorna med blå färg. År 1745 skedde omfattande arbeten inne i kyrkan. En ny predikstol tillverkad av Ullberg tillkom och altaret flyttades från absiden in i koret. Absiden inreddes till sakristia sedan en skiljevägg byggts mot koret. Nytt golv lades i kor och sakristia. I kyrkans västra del byggdes två läktare, den södra för männen och den norra för kvinnorna. Kanske fanns det även en herrskapsläktare längst i väster då den västra valvkappan dekorerades med en målad baldakin år 1751. Under 1747-1748 vidgades kyrkans fönster och några nya, mindre, fönster togs också upp. Sydportalen, som inte längre användes som ingång till kyrkan, murades igen. I norra vapenhuset inreddes en brudavdelning 1755. År 1803 beskrevs den gamla absiden som förfallen. Skadorna bestod bland annat i sprickbildning i tribunbågsmuren och korgaveln. Den gamla absiden revs och ersattes samma år av den nuvarande sakristian, en femsidig utbyggnad av tegel. Även korgaveln och tribunbågen mellan koret och den nya sakristian byggdes om. Till en början var sakristian oputsad utvändigt och målad i tegelrött. På 1800-talet omtalas också ett gravkor under sakristian som möjligen kan ha byggts redan 1803. Enligt kyrkans underhållsplan togs kyrkans västra ingång upp 1843 och vapenhuset framför detta uppfördes. Norra vapenhuset revs vid samma tid och nordportalen murades igen. På 1870-talet togs ett fönster upp till vinden i kyrkans västra gavelsida. En ny dörr mellan västra vapenhuset och långhuset tillverkades 1882. Samma år förstorades fönsteröppningarna och kyrkans nuvarande fönsterbågar av gjutjärn tillkom. Invändigt lades golvet i mittgången om, väggarna dekorerades med kvadermålning och valven vitmålades. En ny öppen bänkinredning ersatte bänkarna från 1700-talet och två värmeugnar installerades i långhuset. Nästa renovering genomfördes i början av 1890-talet då en ny läktare byggdes i väster för en ny orgel och en kakelugn köptes in. De gamla läktarna vid långhusets norra och södra sidor revs. 1901 genomfördes restaurerings- och ombyggnadsarbeten som innebar att västra vapenhusets murar höjdes cirka en halv meter. Nya fönster togs upp och ytterdörren i väster förstorades. Invändigt renoverades vapenhuset med nytt innertak och nytt golv. En textbård över tribunbågen i kyrkan målades om till ett växtornament. En gammal ytterdörr flyttades till sydtornets ytterdörr där den ännu finns kvar. Utvändigt lades kyrkans blytak om med ny, galvaniserad plåt. El installerades 1918. Under 1924 genomgick kyrkan en stor renovering under ledning av arkitekt Knut Nordenskjöld under överinseende från arkitekt Theodor Wåhlin. De då kvadermålade väggarna vitmålades och kyrkans medeltida kalkmåleri togs fram av konstnär Yngve Lundström. En ny lågtrycksvärmeledning installerades och pannrum samt förråd inrymdes i tornets bottenvåning. Under 1935 kompletterades sakristians och korets fönster med glasmålningar av Lundström. En ny bänkinredning tillkom 1941. Utvändigt frilades nordportalens omfattning i fasaden år 1951. Under 1966-67 konserverades de romanska målningar av Våga Lindell-Andersson. År 1978 ersattes den tidigare värmeanläggningen med elvärme. Tornets bottenvåning som fungerat som pannrum renoverades och togs i bruk som samlingsrum med ny toalett, pentry, förråd och elcentral. Den romanska sydportalen, som varit igenmurad, öppnades återigen. Den gamla dörren satt sannolikt kvar innanför igensättningen. I samband med grävarbeten inne i kyrkan gjordes en byggnadsarkeologisk undersökning av golvet. Man fann att det äldsta golvet bestod av ett kalkbruksgolv med inslag av ”knaddersten”, småsten. Över detta fanns ett tunt fyllnadslager av sand som underlag för ett senmedeltida kalkbruksgolv. Ovanpå detta låg ett golv från 1600-talet lagt av röda, kvadratiska tegelplattor. Därefter hade ett nytt golv lagts på 1700-talet. Intill triumfbågsmurens västra sida undersöktes resterna av två sidoaltaren. Det södra kan ha varit vigt åt kyrkans skyddshelgon Sankt Hans och det norra åt Jungfru Maria. I triumfbågsmuren bakom altarna hade det funnits rundbågsformade nischer. Spår av romanska väggbänkar, ca 40 cm höga, syntes även utmed långhusets murar. 1989 genomgick kyrkan en utvändig putsrenovering. I samband med detta gjordes en byggnadsarkeologisk undersökning av kyrkans fasader av Mabel Cronwall. Bland annat dokumenterades kyrkans byggnadsskeden, äldre fönsteröppningar samt färglager målade kring kyrkans hörnkedjor och fönsteromfattningar. Ett rödmålat färglager kunde dokumenteras under de gråmålade hörnkedjorna. Vid den senaste yttre renoveringen 2012 lades kyrkans tak om med Reinzink på nytt undertak. Reparationer gjordes också på kyrkans taklag och förstärkningar gjordes på murverket i tornets nordvästra hörn. |
