Stäng fönster SJÖBO ÅSUM 41:1 - husnr 1, SÖDRA ÅSUMS GAMLA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| SÖDRA ÅSUMS GAMLA KYRKA (akt.) | |
| Historik |
|---|
|
Södra Åsums gamla kyrka uppfördes på 1100-talet med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Absidens romanska kalkmålningar har stilhistoriskt daterats till tiden 1125–50 vilket gör det sannolikt att valvslagningen är samtida med uppförandet. På 1300-talet förses triumfbågen med kalkmålningar av Snårestadsgruppen och samtidigt målas absidens äldre målerier om. Någon gång under medeltiden tillkommer ett vapenhus i söder, möjligen sker det under detta århundrade som är en vanligt förekommande tid för vapenhusbygge på romanska kyrkor i Skåne. På 1400-talet uppförs västtornet och koret valvslås. Valvet har en bildframställning som tillskrivits Everlövsgruppen och har daterats till tiden kring år 1500, medan det ornamentala måleriet utförts tidigare, sannolikt i samband med valvslagningen. På 1700-talet tillkommer fast inredning i form av bänkkvarter samt altare med altarring och altaruppsats. 1765 uppges tornet byggas om och få sitt nuvarande utseende. På en karta från 1757 avbildas kyrkan från sydost och tornet har då dagens utseende med undantag av att det har sydportal och tre fönster- eller ljudöppningar åt öster. Långhusets östra mur avslutas liksom tornets öst- och västmurar med en trappstegsgavel. Avbildningens tillförlitlighet på detaljnivå kan emellertid ifrågasättas då långhusets sydportal är placerad något för långt åt öster samt att vapenhuset, som enligt andra källor rivs på 1820-talet, saknas. 1780 förstörs kyrktaket, som troligen var av blyplåt då ett sådant sägs ha reparerats knappt hundra år tidigare, i en storm. På 1820-talet tas en prästingång till sakristian i absiden upp, vilket möjligen sammanfaller med att kyrkan 1825 får överta den sedermera rivna Skartofta kyrkas altare, altaruppsats och predikstol genom försorg av friherre Charles Émile Ramel på Övedskloster. I en beskrivning från 1830 sägs kyrkan vara 42 alnar lång och 11 alnar bred. Taken är avtäckta med tegel. Bänkkvarteren är ”rödmålade inuti men på framsidan blåa” och långhusets brädtak är vitmålat. Orgelläktare som upptar hela tornet finns, troligen samma läktare som idag, och bänkkvarteren löper ända ut till tornets östmur. Uppgången till läktaren är placerad ”till höger”, vilket borde betyda i söder och således på motsatt sida jämfört med idag. Sakristian är inrymd i absiden. 1854 får kyrkan en orgel byggd av Sven Vogelberg. Orgelfasaden placeras i orgelläktarens barriär vilket bör tyda på att läktaren delvis byggs om samt att läktarens underbyggnader, vindfång, sakristia och läktartrappa, tillkommer nu. När församlingen växer, inte minst till följd av befolkningsutvecklingen i Sjöbo, beslutas att uppföra en ny kyrka. Efter långa diskussioner uppförs den på byn Sandbäcks ägor, mellan den gamla kyrkbyn och municipalsamhället, där friherre Gustav Ramel på Åsumsgården upplät en tomt. Kring samma tidpunkt byggs många romanska kyrkor ut kraftigt eller rivs, men i några fall, som i Södra Åsums, beslutar kyrkostämman att bevara kyrkan som ödekyrka. När den nya kyrkan står färdig 1902 överförs en del inventarier från den medeltida kyrkan, däribland dopfunt, kyrkklocka och predikstol med baldakin, vilken ersätts av en predikstol i nygotisk stil. Under åren som ödekyrka sker visst underhåll, bland annat 1912 då murar och spåntak underhålls och målningsarbete sker exteriört. En iståndsättning av kyrkan initieras 1925 av baron Carl Ramel, vilka påbörjas 1926–28 då medeltida kalkmålningar i absid, korvalv och på tribunbågen friläggs av målarmästare Hans Erlandsson. Även triumfbågen och korets väggar undersöks men inga målningar påträffas. Olle Källström vid Riksantikvarieämbetet besöker 1928 kyrkan varpå vidare konserveringsarbeten för målningarna föreslås, liksom en rad andra åtgärder såsom restaurering av bänkkvarter, orgelfasad samt altare med altaruppsats, komplettering av tegelgolv och nedtagning av predikstolen m.m. Erlandsson går vidare med konserveringen av kalkmålningarna, vilket avslutas 1929, i övrigt tycks inga åtgärder genomföras. 1935 upprättas nytt förslag till restaurering av arkitekt Erik Lundberg. Flera av åtgärdsförslagen är upprepningar från Källströms förslag från 1920-talet och några punkter i Lundbergs förslag kommer inte utföras förrän restaureringen 1944–46. Arbetena 1936 är trots detta omfattande. Tegelgolvet i kor och absid sätts om, delvis med tegel från övriga kyrkan, långhusets brädtak vittas och läggs delvis om, vissa fönsterbågar nytillverkas med återanvända äldre beslag och prästingången i öster muras igen till förmån för ett blyinfattat mindre rundbågigt fönster. 1944–46 avslutas restaureringen, då bland annat altaruppsats och altare konserveras av konservator Osvald Owalds och altaruppsatsen flyttas från norra korväggen, där den hängt sedan kalkmålningarna frilades på 1920-talet, och placeras åter på altaret. Långhusets vittade innertak avlutas. I en artikel i Mellersta Skåne uppges det sedan ha ”lackerats i tvättfärg”. Bänkkvarter och klockarestol återfår sin ursprungliga bemålning med blågröna ramverk och speglar med röd marmorering på gul botten. Enligt samma artikel utförs detta arbete av konservator Axel Kulle, Malmö. I bänkkvarteren läggs nytt tegelgolv. En predikstol deponerad av Tottarps församling sätts upp tillsammans med trappbarriären till den 1902 tillverkade predikstol som såväl Otto Rydbeck, Olle Källström som Erik Lundberg de föregående decennierna dömt ut som opassande i kyrkan. Trappbarriären sägs ha återfunnits på vinden, varför den tidigare predikstolen troligen har tagits ned strax efter restaureringarna 1936. Orgelfasaden rengörs och förses med 27 nya blindpipor av bleckplåt tillverkade av Mårtenssons orgelfabrik i Lund. En kammarorgel inköps och placeras på läktaren. Utvändigt vittas kyrkan. Genom en högtidsgudstjänst 30 augusti 1946 tas kyrkan åter i bruk. 1961 får kyrkan ny kyrkklocka, gjuten av Bergholtz Klockgjuteri, Sigtuna. 1962 installeras elektrisk belysning i tornets övre del och elektrisk uppvärmning i form av bänkvärmare i långhuset samt två radiatorer i koret. 1970 tillkommer en ny orgel tillverkad av Nils Hammarberg, Göteborg, vilken placeras bakom den gamla orgelfasaden av Sven Fogelberg från 1854. 1973 läggs kyrkans tegeltak om med nytt tegel från Vittinge. 1979 flyttar församlingen på eget initiativ altaruppsatsen till korets norrvägg. Samma år isoleras långhusets innertak och året därpå förses kyrkorummet, som ännu saknar elektrisk belysning, med två smideskronor efter dansk förlaga av 1800-talstyp. Ett par år senare kompletteras belysningen med lampetter och kombinerade blom- och ljushållare i svart smide som ersätter tidigare, enkelt utformade stearinljushållare. 1985 tillkommer hängrännor och stuprör, vilket tidigare saknas. Vattnet avleds till fyra stenkistor och åtgärden sägs förbättra tidigare fuktrelaterad problematik i kyrkan. Samma år restaureras fasaderna, som delvis friläggs och en murverksundersökning genomförs som bland annat visar att tornet haft en portal i sydfasaden. 1997 utförs ny exteriör renovering med partiell putslagning och kalkmålning av hela kyrkan. Året därpå kalkas interiören och de äldre kalkmålningarna konserveras av konservator Magnus Wihlborg. Samma år har den exteriöra avkalkningen på främst tornets syd- och västfasader redan börjat släppa, vilket efter undersökningar visar sig bero på att underliggande lager har inslag av organiskt material (plast). Provytor med svag kalkcementfärg stryks under 2000, av arkivmaterialet framgår inte vidare hur problematiken lösts. 2009 tillverkas en ny ytterport i furu med bevarade äldre beslag och överljuset renoveras med utbytt karmunderstycke, kittning m.m. Dörrbladet tillverkades med det äldre dörrbladet som förlaga, vilket i sin tur antogs vara tillverkat under 1900-talets andra hälft efter äldre förlaga. |
