Stäng fönster LUND DOMKYRKAN 1 - husnr 1, LUNDS DOMKYRKA
Byggnad - Beskrivning
| LUNDS DOMKYRKA (akt.) | |
| 2020-01 |
| Historik |
|---|
|
Den snart 1000-åriga domkyrkan i Lund har en synnerligen omfattande och händelserik byggnadshistorik. Här redogörs för de idag mest vedertagna teorierna kring kyrkans äldsta historia samt de genom århundradena mest avgörande förändringarna av byggnaden. Viss kompletterande information kring historiken återfinns under rubrikerna Exteriör, Interiör samt Inredning och inventarier. Den äldsta kyrkan och dess föregångare Lunds domkyrkas äldsta historia och detaljerna kring den eller de kyrkor som tidigare funnits på platsen är inte helt klarlagd. Allt sedan 1800-talet har olika teorier lagts fram av ett flertal forskare. De senaste decennierna har viss konsensus rått kring de teorier professorn i medeltidsarkeologi Erik Cinthio presenterade 1957 och sedan kom att revidera 1990. Sammanfattningsvis ges ett scenario där det på platsen kan ha funnits en eller möjligen två träkyrkor. Deras eventuella förekomst och tänkbara placeringar, norr respektive söder om dagens domkyrka, baseras på en större mängd gravar som påträffats vid utgrävningar kring domkyrkan under 1900-talets första hälft. Den nuvarande domkyrkan har byggts kring en äldre stenkyrka som Cinthio 1957 tillskriver Knut den Helige (regeringstid 1080–86) men 1990 reviderar till att den uppförts av Sven Estridsen (regeringstid 1047–76). Istället menar Cinthio att utsträckningen av Knut den Heliges kyrka i princip motsvarar dagens kyrkobyggnad med undantag för vissa senare förändringar, bland annat absiden som ursprungligen var smalare och djupare samt att transepten eventuellt kan ha varit försedda med trapptorn. Att Sven Estridsen skulle ha byggt den första stenkyrkan härleder Cinthio främst till uppgifter om att en kyrka helgad till S:t Laurentius funnits i Lund på 1050-talet och att den måste ha uppförts av Estridsen på grund av dennes kopplingar till kejsar Henrik III i det tysk-romerska riket, där S:t Laurentiuskulten var starkt förankrad sedan 900-talet. Denna hypotes, ett vasallförhållande till tysk-romerska riket som inkluderar ett gemensamt påskfirande hos kejsar Henrik 1053, kan således även ge svaret på varför S:t Laurentius är domkyrkans skyddshelgon. 1103 upphöjdes Lund till ärkesäte, ett årtal som Cinthio tidigare sett som startpunkt för domkyrkobygget men i sin reviderade version snarare menar får tolkas som en intensifiering eller möjligen ändrad stilriktning för byggprojektet. För nuvarande domkyrkan identifierar Cinthio två tydliga byggnadsperioder med skilda stilinfluenser. Den första, som främst framträder i grundplanen, har anglo-normandisk förebild medan den senare perioden där absiden och de skulpturala inslagen tillkom har uppenbar italiensk inspiration. I Necrologium Lundense omtalas på 1120- och 30-talen en ledande arkitekt, Donatus, som av namnet att döma torde vara från just Italien. Även stenhuggare ska ha rekryterats därifrån men också från trakterna kring Rhen. Byggnadsmaterialet hämtades till största del på betydligt närmare håll, från sandstensbrotten i Höör. Enligt den vedertagna uppfattningen började uppbyggnaden av den nuvarande kyrkan med en kryptkyrka i öster med transept och korabsid. Kryptkyrkor kommer från fornkyrkans sed att bygga kyrkor över martyrernas gravar och är typiska för den romanska kyrkobyggnadsperioden. Efter hand byggdes kryptorna större och utvecklades till hallkryptor som integrerades med kyrkorummet från 900-talet och en bit in på 1200-talet. Utformningen av domkyrkans krypta har liksom transeptkapellen och sakristiorna släktskap med kryptkyrkor i kanalområdet, bland andra Speyer i Tyskland, Klosterrath (Rolduc) i Nederländerna, S:t Hermes i Ronse, Belgien samt Canterbury i England. Enligt skriftliga källor invigdes altaret i kryptan 1123 av ärkebiskop Ascer. Kryptan anlades ovanpå ett naturligt källsprång som rinner upp i kryptans norra transept. Eftersom huvudaltaret är invigt till Johannes döparen är det troligt att kryptan fungerat som dopkyrka. En likartad funktion kan förhallen i Dalby kyrka ha haft, som även den är anlagd över en källa. 1131 överfördes reliker från den äldre kyrkan till kryptans södra sidoaltare. Cinthio drar slutsatsen att detta sammanföll med att den äldre kyrkan revs och att de östra och västra delarna av domkyrkan som byggts kring den äldre då kunde börja sammanlänkas. När högaltaret 1145 invigdes av ärkebiskop Eskil bör domen i stort varit färdigställd, med mitt- och sidoskepp, transept, kor med absid i öster, västparti med förhall flankerad av två torn samt hallkrypta under östra delen. Vid transeptens östfasader fanns mindre sidokapell och mellan dessa och högkoret två sakristior. Långhus och transept hade platta innertak av trä medan högkoret var slaget med ett tunnvalv och absiden med hjälmvalv. Högkoret med ambo och ciborium avskildes från långhuset av en lektoriemur. Branden 1234 till Adam van Dürens ombyggnader En svår brand härjade kyrkan 1234 och endast kryptan klarade sig helt utan skador. Utöver en rad inventarier gick innertak och takstolar upp i rök, blytaket smälte och murverk och pelare skadades av den höga temperaturen. Spåren av branden kan ännu urskiljas på flera ställen i kyrkan. Återuppbyggandet pågick fram till cirka 1260 och den största förändringen utgjordes av att mittskeppet försågs med sexkappiga ribbvalv i tegel. Också absiden fick ribbvalv och tunnvalvet i koret ersattes av ett kryssvalv. Eventuellt byggdes även triumfbågen om. För att utvidga högkoret revs lektoriemuren och återuppfördes längre västerut. Samtidigt förlängdes mittskeppet genom att kungaparets emporvåning mellan tornen revs och nedre våningens förhall inkorporerades i mittskeppet med ny västportal. Kring 1330 försågs mittskeppets två västligaste travéer med stjärnvalv och runt samma tid uppfördes S:t Dionysius kapell, även kallat Karl den Rödes kapell, mellan sydportalen och transeptet. Under 1340-talet adderades ytterligare kapell och altare. De ännu bevarade korstolarna i ek tillverkades under 1300-talets tredje fjärdedel och 1398 färdigställdes högaltarskåpet. Under 1300- och 1400-talen försågs sidoskeppen med strävpelare för att ta upp trycket från de sekundära valven. Kring 1424 tillkom det astronomiska uret Horologium Mirabile Lundense. Ungefär samtidigt uppfördes Mariakapellet, senare bland annat benämnt S:t Görans eller fru Görvels kapell, av ärkebiskop Peder Lykke vid den sydvästra sidoskeppsportalen som därmed raserades. Den westfaliske stenhuggaren och byggmästaren Adam van Düren som var verksam i Danmark och Sverige under sent 1400-tal och tidigt 1500-tal ansvarade för domkyrkans restaurering och ombyggnad från cirka 1510 till 1527. Kryptan dränerades och iordningställdes. Vattenflödet i kryptan har varit ett återkommande problem. Under van Dürens renovering leddes vatten från brunnen i en kanal ut på torget söder om kyrkan där Lundaborna kunde hämta sitt vatten. Vaga teorier finns även kring att kryptans kupolformade mittvalv ska ha förändrats vid denna tid. För högkyrkan bestod en stor del av arbetet i att reparera skador efter branden knappt 300 år tidigare med försvagade murverk och vittrad sten. En strävbåge med reliefer av kyrkans skyddshelgon S:t Laurentius, S:ta Maria och S:t Knut uppfördes mot södra transeptets sydöstra hörn och gaveln däröver försågs med grotesker. I norra transeptet slogs ett nytt valv i samma stil som 1200-talsvalven och i högkoret upptogs troligen fönster i söder och norr. Enligt arkeologiprofessor Otto Rydbeck bör van Düren ha byggt eller byggt om ciboriealtarna vid transeptgavlarna. Absiden försågs med ett krön bestående av tolv blytäckta taggar och taket kröntes av ett kvinnohuvud föreställande Jungfru Maria i blyplåt. Södra tornets övre hälft revs och återuppfördes med trappstegsgavlar, varpå norra tornet omgestaltades för att likna det södra genom att dess övre kolonnettgallerier murades igen medan de nedre förblev öppna. Invändigt slogs tornen med kryssvalv, tre i södra och fyra i norra. Vissa uppgifter tyder på att södra tornets övre hälft innan ombyggnaden skulle haft åttasidig plan. Utöver detta förskönade van Düren kyrkan med flera dekorativa stenarbeten, däribland ett brunnskar i kryptan dekorerat med reliefer. Från reformation till upplysningstid 1536 inleddes reformationen i Danmark och det 70-tal altare tillhörande de altarstiftelser som främst tillkommit under senmedeltiden började avvecklas. Ännu 1585 fanns emellertid altaren kvar men beskrivs då som förfallna. Gudstjänsten flyttade ut från högkoret till lekmannakyrkan varvid en ny altaruppsats nedanför lektoriemuren tillkom 1577. 1592 ersatte den nuvarande predikstolen en äldre, troligen kyrkans första, som omnämns som ”meget förfalden”. Fyra år senare tillkom läktare i norra och södra sidoskeppen. Från 1636 anges att tornet reparerades, möjligen avser reparationerna södra tornets nedre kolonnettgalleri vilket avlägsnades. Då högkor och transept efter reformationen nyttjades långt mycket mindre togs det i anspråk för universitets undervisning. Vid samma tid och senare under 1600-talet beskrivs domkyrkan vara förfallen så till den grad att församlingen knappt kunde stå torr i kyrkan under regnväder och att man oroade sig över att valven skulle rasa in. Trots detta skedde inga mer omfattande ombyggnader förrän flera decennier in på 1700-talet. Innan dess hade 1706–1707 ett skrank satts upp vid altaret framför lektoriemuren, de så kallade Karl XII:s grindar tillkommit vid altarrummet och sidoskeppen försetts med vindfång. Kring 1760 inleddes en intensiv period av reparations- och ombyggnadsarbeten som närmast pågick oavbrutet århundradet ut. Arbetena omfattade till stor del omklädning eller omsättning av de yttre murverken samt förstärkning av strävpelare. Vapenhuset vid sydportalen revs och efter förslag av fortifikationsmajor Baltzar Weduwar ersattes de blytäckta sadeltaken över mittskepp och transept av mansardtak avtäckta med kopparplåt. Dessutom revs norra tornets trappgavlar och tornet avslutades istället med en flack tornhuv med lanternin. 1780 påbörjades arbeten på absiden där den yttre beklädnaden börjat lossna. All beklädnadssten plockades ner och enligt vissa uppgifter kan delar av murverket också ha rivits. Under arbetets gång föreslog landshövding Tage Thott att hela absiden skulle rivas och ersättas av en rakt avslutad nyantik korgavel. Detta kom aldrig till utförande utan absiden återställdes med nyslaget valv 1785. Kring samma tid besökte Gustaf III domkyrkan och krävde att kryptan skulle iståndsättas. Följden blev att flera kolonner renhöggs, särskilt Finnskulpturerna utsattes för hård behandling. Liknande arbeten utfördes 1809, då fasaderna renhöggs för att få de äldre svartnade kvaderstenarna att harmonisera med nyare sten. Förutom att stenarna blev gropiga och ojämna blev resultatet att de snart åter svartnade. 1812 revs kapellen på södra sidan och under samma period fick södra tornet samma gestaltning som det norra, med lanterninkrönt huv istället för trappgavlar. 1800-talets medeltidsromantik och stora omvälvningar Trots upprepade reparationsarbeten genom århundradena led kyrkobyggnaden i början av 1800-talet ännu av sviterna av 1234 års förödande brand. 1800-talets romantiska strömningar gjorde samtidigt att antikens tidigare oantastliga roll som inspirationskälla utmanades av en vurm för den medeltida konsten. Ansvarig för domkyrkans iståndsättande blev Carl Georg Brunius, som ledde arbetena från 1832 till 1859. Brunius (1792–1869) som var professor i grekiska och autodidakt inom konsthistorie- och kyrkorestaureringsområdet kom att göra stort avtryck i det skånska kyrkobyggnadsbeståndet. Utöver konstruktiva och tekniska reparationer och ombyggnader skedde även en mycket omfattande omgestaltning av kyrkans inre, ett förlopp som inleddes med diskussioner kring en ny orgels placering. Förslaget togs fram av hovarkitekt Axel Nyström, som efter ett enda besök i kyrkan beslutade att riva lektoriemuren och anlägga en trappa mellan lekmannakyrkan och högkoret. Korstolarna flyttades till kryptan och ciboriealtarna i korsarmarna revs. Flera fönster, bland annat i absiden och transepten, byggdes om och järnbågar med masverk tillkom allmänt i kyrkan. Fönsteröppningarna rekonstruerades till medeltida storlek utifrån en bevarad öppning i norra sidoskeppet. I kryptan lyftes valven temporärt för att kunna byta ut kolonnernas baser mot nya i granit. 1860 övertogs den då 68-årige Brunius ansvar för domkyrkans restaurering av Överintendentsämbetets 28-årige konduktör Helgo Zettervall. Zettervall (1831–1907) var en av Sveriges mest framträdande arkitekter och tongivande inom kyrkoarkitekturen och restaureringskonsten under sent 1800-tal. Han efterträdde Brunius som domkyrkoarkitekt 1860 och var verksam fram till 1901. Vid en avsyn av Brunius arbeten 1859 lovordades insatserna men samtidigt påtalades omfattande brister, trots att kyrkan renoverats i närmare 30 år. Brunius var en självklar auktoritet på området och som sådan möjligen svår att öppet kritisera. Zettervall presenterade emellertid omgående ett förslag som bland annat gick ut på att bygga om västpartiet, återställa taket och riva strävpelarna. Förslaget var indirekt ett underkännande av Brunius arbeten och inledde en konflikt som Brunius utkämpade från sin position som ledamot av domkyrkorådet fram till sin död 1869. Zettervalls restaureringsförslag bedömdes initialt som allt för radikalt och godkändes därför endast i mindre delar. Genom en taktik där han under arbetets gång påtalade tekniska brister lyckades Zettervall trots detta fram till tidigt 1880-tal driva igenom nästan samtliga punkter i det ursprungliga förslaget. Merparten av arbetena kan kategoriseras som en byggnadsteknisk säkring för att åtgärda tidigare återkommande problemområden som krypande markfukt, valvens ständigt verkande krafter på yttermurarna, taktäckningar som orsakade rötskador på takstolarna eller kalkbruk som ständigt urlakades. Zettervall använde de modernaste byggnadsmaterial som för dagen stod till buds, som portlandcement och takstolskonstruktion i järn, men var i de synliga delarna i största utsträckning trogen de äldre materialen. Exempelvis täcktes de nya takfallen återigen med blyplåt. Stor vikt lades vid att skapa en exteriör arkitektonisk helhet, bland annat genom borttagande av strävpelare, komplettering av brutna taklister, höjning av mittskeppsfönstren samt rivning av absidens tak. Sentida tillägg, vilket närmast måste tolkas som tillägg efter 1100-talet, som stod i vägen för helhetsbilden avlägsnades. Att bevara ”urgamla hantverkares dumheter” såg Zettervall inget värde i. Till dessa redan mycket omfattande arbeten och ändringar lades arkitektens egna fristående skapelser som främst förkroppsligades i det av domen i Speyer inspirerade helt nya västpartiet. Det innebar att bland annat de medeltida tornen revs och återuppbyggdes enligt Zettervalls stilrestaureringsideal. Till dessa tillägg hör även interiörens målningar utförda av en av dåtidens mest framstående dekorationsmålare Svante Thulin samt målade fönsterglas och katedralglas från Innsbruck. 1900-tal till nutid 1891 installerades elektrisk belysning och 1910 ny värmeledning. Vid det senare arbetet revs delar av kortrappan och rester av den forna lektoriemuren och de delvis underjordiska kammare som ärkebiskop Jakob Erlandsson låtit uppföra på 1250-talet påträffades. Året därpå utfördes undersökningar av fynden och en ny trappa vilande på järnbalkar anlades något längre västerut, med öppningar i sidomurarna till de utgrävda utrymmena. Domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin och den danske urmakaren Julius Bertram Larsen rekonstruerade 1923 det medeltida uret. Wåhlin (1864–1948) var domkyrkoarkitekt mellan åren 1902–43 och utförde under den tiden en rad restaureringar av skånska kyrkor. Det inre absidvalvet som Zettervall murat upp kring 1868 murades 1924 om av Wåhlin och dekorerades 1925–27 med glasmosaik framställande Yttersta domen av den danske konstnären Joakim Skovgaard. På 1930-talet försågs absidens och transeptens fönster med glasmålningar av den norske konstnären Emanuel Vigeland med motiv från bland annat Skapelseberättelsen och Syndafallet. 1940 restaurerades kryptan under ledning av arkeologen Otto Rydbeck. Den täta cementhaltiga 1800-talsputsen togs bort och det äldre putslagret blottades på tuffstensvalven. Gravstenar, ärkebiskop Birger Gunnersens sarkofag och Adam van Dürens brunn undersöktes och iordningställdes. 1954–63 genomfördes en restaurering av kyrkorummet ledd av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe, vars främsta syfte snarast var att avlägsna många av 1800-talets tillägg. Græbe (1892–1977) efterträdde Wåhlin som domkyrkoarkitekt 1943 och var verksam fram till 1967. All puts inklusive Svante Thulins dekorationsmålningar knackades ned och murarna kompletterades med 800 ton ny höörsandsten. Det enklare uttrycket underströks av att de imposanta malmkronorna ersattes av avskalade armaturer. Korstolarna flyttades ut från absiden mot koret för att ge plats åt högaltaret och kyrkbänkarna ersattes till stor del av lösa stolar. Bänkkvarterens tidigare upphöjda trägolv ersattes av beläggning av komstadkalksten. Omfattande arbeten skedde även på fönstren, bland annat tillkom nya glas och ny spröjsindelning och två högt sittande fönster i högkoret återupptogs. 1990 inrättades personalutrymmen och hiss i södra tornet. Samma år skapades en ny altarplats med upphöjd golvnivå, ungefär på platsen där man då trodde att ett medeltida lekmannaaltare tidigare hade funnits. 1997 tillkom en trapphiss i den norra trappan, vilken 2016 förlängdes till kryptan. Fler bänkrader togs bort från 2002 fram till 2010 då de sista avlägsnades. Under 2000-talet har förbättringar av tillgängligheten utförts, bland annat med en ramp av kalksten vid ingången till kyrkorummet ritad av Hegelund & Marsvik Arkitekter AB 2003. 2012 påträffades en brunn under södra delen av kryptan som bedömdes vara äldre än domkyrkan och troligen även dess föregångare, vilken kan vara en trolig förklaring till den första stenkyrkans placering liksom att den nuvarande domkyrkan sedan byggts kring denna. Samma år tillkom informationshyllor och en cirkelformad barnhörna, tillverkade av ek och ritade av Wikerstål Arkitekter AB. Erik Wikerstål (1952–) är sedan 2007 domkyrkoarkitekt. 2013 blev biskop Peder Winstrups kista och mumifierade kropp föremål för omfattande vetenskapliga undersökningar vid Lunds universitet. 2016 tillkom en dopfunt formgiven av Bianca Maria Barmen. Under 2019 utfördes arbeten i absiden. Altarskåpet flyttades något västerut för att ge plats åt ett textilskåp. Samtidigt rengjordes mosaiken i absidvalvet och mindre murlagningsarbeten utfördes i transeptet. |
