Stäng fönster HÄSSLEHOLM VERUM 15:1 - husnr 1, VERUMS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| VERUMS KYRKA (akt.) | |
| 2021-05-05 |
| Historik |
|---|
|
Verums kyrka antas ha uppförts under 1100- eller 1200-talet med långhus samt lägre och smalare rakavslutat kor i öster. Senare tillkom ett vapenhus framför sydportalen, troligen under senmedeltiden. 1669 tillverkas 30 nya bänkar samt skrift- och klockarstol av Rasmuss Snedkare i Kristianstad. Väggpanel och nytt golv under bänkarna tillkommer samtidigt och två år senare bänkar på läktaren. Av räkenskaperna framgår att kyrkan vid denna tid och tidigare under 1600-talet hade blytak över långhuset medan kor och vapenhus var avtäckta med tjärade ekspån. 1699 ersätts den gamla läktaren av en ny, tillverkad av snickaren Swen Ståhl. Troligen tillkommer gravkoret under koret under förra hälften av 1600-talet för släkten Grip på Skeinge och nyttjas sedan under 1700-talet av de dåvarande ägarna släkten Wrangel von Brehmer. Enligt en sägen ska emellertid gravkoret ha nyttjats för innehavarna av Skeingeborg redan på 1300-talet. Ny predikstol införskaffas 1702 och två år senare tillkommer nya innertak. 1712 tas en ny fönsteröppning upp, troligen i väster, två befintliga förstoras och nya fönster i ek sätts in. Läktaren får samtidigt nya trappor och tre år senare utvidgas och höjs den. 1757 får kyrkan ny altaruppsats tillverkad av Johan Ullberg, predikstolen får ny trappa och bänkinredningen repareras. Den kraftiga befolkningsökning som inleds under 1700-talet och eskalerar under påföljande århundrade leder i Verum likt på många andra håll till att den medeltida kyrkan behöver byggas ut. Förslag till en så kallad nykyrka i norr hade tagits fram redan på 1790-talet av byggmästare Nils Billing, men utbyggnad genomförs först 1807–08. Utbyggnaden upptar hela det medeltida långhusets längd och då taket över långhuset rivs och ersätts av ett gemensamt sadeltak över nykyrka och långhus med nock i nord–sydlig riktning förändras kyrkans karaktär påtagligt. Taket avtäcks med furuspån och södra gavelröstet utförs i panelklädd timmerkonstruktion. Ny entré placeras i norr och de medeltida fönsteröppningarna förstoras för att få samma storlek som nykyrkans fönster. Invändigt får kyrkorummet nya brädgolv, nya bänkar, ny läktare och brädklädda valv. Material från äldre bänkinredning och läktare tycks i viss mån ha återanvänts. Triumfbågen rivs för att skapa bättre sikt till koret, altarringen utvidgas och predikstolen får återigen ny trappa. Utöver kalkavfärgningen av murverken dröjer målningsarbetena till 1810, då fönstren målas i guldockra och ytterdörrarna troligen i grönt. Även bänkarna målas i guldockra medan kulören för övrig inredning i trä är okänd. Nästa ombyggnad sker 1837, då vapenhuset rivs och en halvrund absid inrymmande sakristia uppförs öster om koret. Ny entré upptas i väster med panelklätt förhus. Året därpå tillkommer fyra nya bänkar innanför den igensatta sydportalen och nytt golv läggs innanför altarringen. 1876 får kyrkan nya fönster. Efter förslag av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin utförs 1912 en mycket genomgripande och omdanande restaurering då kyrkan i allt väsentligt får sin nuvarande gestaltning. Arbetena leds av byggmästare Per Pettersson i Mellan-Grevie. Det medeltida långhuset förlängs åt väster och får återigen sadeltak i öst–västlig riktning, medan nykyrkan i norr behåller sina takfall och därmed mer får tydligare karaktär av tillbyggnad. I väster uppförs ett torn med torntrappor, strävpelare och underliggande källare för värmeledningscentral. Samtliga byggnadsdelar förses med dekorativa gaveltinnar i hörn och nock. Nya blyinfattade fönster med stormjärn och katedralglas tillkommer liksom nya ytterportar i ek. Absiden får ett större fönsterparti i ek, i syfte att dels skapa ett generöst ljusinsläpp till det medeltida korfönstret som förses med glasmålningar, dels att tydliggöra att absiden är ett sentida tillägg. Samtliga solbänkar beläggs med kalksten. Enligt Wåhlins förslag skulle taken avtäckas med munk- och nunnetegel, men bevarade stickespån under nuvarande tegel tyder på att detta material istället använts, sannolikt av ekonomiska skäl. Invändigt tillkommer golvbeläggning av kalksten, delvis synlig takstol och innertak klädda med pärlspont samt nya innerdörrar. Läktaren byggs om, predikstolen får ny trappa och altaruppsatsen flyttas. Ny bänkinredning, baldakin till predikstolen, altarring, nummertavlor, ett triumfkrucifix samt dopfunt i täljsten tillverkas. Ny fast inredning inklusive takpanel och innerdörrar brunfernissas och de vitmenade väggarna pryds med bårder i kalkfärg. 1913 installeras ny orgel. Sedan Wåhlins arbeten har kyrkan genomgått få förändringar. Domkyrkoarkitekt Eiler Græbe restaurerar kyrkan 1949, men de mest framträdande förändringarna är att elektrisk belysning installeras, innerväggarnas bårder kalkas över och att brunfernissade snickerier och inredning täckmålas med oljefärg. Därtill tillkommer ny inredning i sakristian. Utvändigt tycks ändringarna begränsas till att fönstrens slätputsade omfattningar spritputsas. Möjligen är det även nu som enkupigt tegel läggs över stickespånen. 1976 höjs läktarbarriären med en överliggare i metall och 1986 konserveras altaruppsatsen av konservator Herman Andersson. 1995 utförs interiöra ommålningar av fast inredning och snickerier som tycks ha följt Græbes färgsättning. Predikstolen och ett triumfkrucifix konserveras av Herman Andersson. Vid exteriöra underhållsarbeten 1998 ersätts sentida putslagningar av cementhaltigt bruk med hydrauliskt eller rent kalkbruk. Fasaderna kalkavfärgas frånsett norra tornfasaden som 1984 målats med Keim silikatfärg och därför åter målas med samma färgtyp. I samband med arbetena utförs murverksundersökningar där det konstateras att kyrkan varit slätputsad fram till utbyggnaden 1807 samt att hörnkedjorna under en period varit målade i rött och därefter i grått. 2005 får sakristian ny ytterdörr byggd med den äldre som förlaga. Efter stöld av stuprören i koppar 2010 ersätts dessa av stuprör i vitmålad plåt. |
