Stäng fönster MORA STRANDEN 41:1 - husnr 1, MORA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| MORA KYRKA (akt.) | |
| 2005-10-10 |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Långhuset bildar en treskeppig pelarhall, som avslutas med kortravé i det polygonala koret. Avslutningen i väster, mot tornet, utgörs av en halvtravé med kapade valv. Sidoskeppen som täcks av kryssvalv är smalare än mittskeppet som täcks av stjärnvalv, de båda östligaste med en rikare utsmyckning av ribbor. Valvens ribbor har falsade kanter, de vilar på väggkonsoler i ytterväggarna och på oktogonala putsade pelare mot mittskeppet. Koret som tillkom 1754 täcks av kupolliknande kryssvalv, som mot de yttre väggarna vilar mot infällda pelare. Valv- och pelarkonstruktionen i långhuset är samtida med 1480-talets ombyggnad av kyrkan. Långhuset och koret är helt putsade med slätputs och vitavfärgade. Undantaget är norra sidoskeppets östligaste valv som bär delvis bevarade kalkmålningar, som troligen härrör från 1520-talet. Golven samt fönsternischernas solbord täcks av röda sandstensplattor från Älvdalen; ett utfö-rande som tillkom i samband med upprustningen på 1960-talet. Bänkkvarteren har brädgolv. Golven var fram till 1600-talet belagda med gråsten endast i gångarna och i koret, i övrigt av jord. Mot slutet av seklet infördes tegel och kring 1700-talets mitt inlades fyrkantiga stenhällar. I samband med upprustningen 1895 fick koret cementgolv och långhuset trägolv. Kalkstenshällar inlades 1912 i tvärgången mellan korportalen och sakristian; ett utförande som genomfördes i samtliga gångar och i koret vid renoveringen 1948. Den forna benkammaren, som ombyggdes till brudkammare på 1960-talet, har förbindelse med kyrkorummet genom en dörr i norra sidoskeppet. Den inre förbindelsen skapades i samband med ombyggnaden och inredningen till brudkammaren. Sakristan ligger i vinkel med långhuset, mot norra sidan. I sina äldsta delar härrör den från 1300-talet och utvidgades mot norr på 1720-talet. Den hade på vinden en sångläktare, s.k. gapskulle, med en rundbågig öppning mot koret. Sakristian har rektangulär plan och täcks av två kupolliknande tegelvalv som tillkom i samband med tillbyggnaden på 1720-talet. Valv och väggar är putsade och avfärgade i vitt. Tegelgolvet härrör från 1953. Mot norra väggens mitt finns en murad öppen spis. Interiören restaurerades på 1950-talet enligt ett förslag av Jerk Werkmäster. Sakristian har en yttre ingång, med vindfång, i sin västra mur samt en dörrförbindelse, med stickbågigt valv, mot kyrkorummet i söder. Rummet har även två fönsteröppningar i öster och en i norr; de är invändigt försedda med gallerverk. Vapenhuset i söder uppfördes strax efter långhuset och utgjorde länge kyrkans huvudingång. Det har kryssvalv som vilar på konsoler i hörnen, en bredare ingång i södra muren och en mindre i norra muren mot långhuset samt en mindre fönsteröppning i väster. Valv och väggar är putsade och avfärgade i vitt. Golvet av röd sandsten tillkom på 1960-talet. Tornet har massiva murar i norr, söder och väster. Vapenhusets plan är något förskjutet mot söder. Dörröppningarna ligger därför inte i rummets mittaxel, eftersom de är i linje med långhusets mittaxel. Tornets vapenhus är på höjden, sedan 1964, öppet upp till tornkammarens golvbjälklag. Fem rader av stockhål avslöjar de forna mellanvåningarnas läge. Vapenhuset har rektangulär plan; det utgör i sin östra mur av långhusets gavel, som fram till 1581 då tornet tillkom utgjorde kyrkans yttervägg mot öster. Östra muren avslöjar ännu den medeltida utsmyckningen med rik tegelornamentik och putsade blinderingar. Övriga ytor är putsade och vitavfärgade. Golvet har beläggning av äldre röda sandstensplattor. I vapenhuset finns även, sedan 1936, två montrar som rymmer bevarat takspån från 1673 då tornspiran uppfördes; de bär leverantörernas bomärken. I det moderna vindfånget av stål och glas står kyrkans ursprungliga portdörr från 1300-talet, dörren är klädd med plåt. Tillbyggnaden i norr uppfördes 1756 som benkammare men omvandlades på 1960-talet till brudkammare. Den saknar förbindelse med tornets vapenhus. Inredning och inventarier Altaranordningen är från 1750-talet och tillkom i samband med utbyggnaden av koret. Den ommålades 1840 men restaurerades 1948 av J. Werkmäster och konserverades 1965. Altarbordet från 1895 är av trä och ersätter ett tidigare altarbord som var samtida med koret. Det är tresidigt med spegelfyllningar i samtliga sidor. Den har samma färgsättning som övriga delar av altaruppsatsen, en blågrön grundfärg med förgyllda detaljer. Altarbordet är uppställt på ett förhöjt podium, med tre trappsteg. Altaruppsatsen från 1755 omfattar en altartavla med påkostad och monumental inramning. Tavlan som föreställer korsfästelsen är utförd av en okänd konstnär. Under altartavlan finns en predella med en skulpterad och förgylld framställning av nattvarden. Altaruppsatsen har också en snidad och förgylld ram som är typisk för barockens kyrkokonst och utförd av bildhugga-ren Olof Gerdman. Ramen har bl.a. pilastrar; konsoler; voluter; växtornamentik; kröning med moln, solstrålar, änglahuvud samt treenighetens symbol. Den har även fyra gråmålade figurer föreställande; Tron och Hoppet samt två änglar med vingar. Altarringen är femsidig, med spegelfyllningar i barriären, knäfall och överliggare med grå klädsel. Den följer altaruppsatsens färgsättning, en blågrön färg med förgyllda detaljer. Den tillverkades 1948 efter ritningar av arkitekt Bernhard Schill, med 1754-års altarring som förebild. Den ersatte en altarring från 1895. Predikstolen är uppsatt mot en pelare i norr, nära koret. Den har polygonal korg och ljudtak med samma form. Korgen har en ovanligt påkostad utsmyckning i speglarna som skiljs åt av volutformade mellanstycken med ornamentik. De snidade och förgyllda speglarna skildrar scener ur Jesu liv. Nedre delen av korgen smyckas av änglahuvud och girlander; den avslutas med vulst mot pelaren på vilken korgen står. Pelaren tillkom 1895 och ersatte en druvklase. Överliggaren har palmetter i hörnen. Den bär ett enkelt bokstöd och ett timglas från 1755. Trappan är svängd och följer stenpelaren. Räcket har fyllningar med speglar och förgyllda lister. Uppgången flankeras av två pelare som bär urnor av trä. Ljudtaket har en bård med förgylld växtdekor. Taket kröns av en basunspelande ängel, invändigt hänger en förgylld duva. Från ljudtaket hänger ett snidat draperi med guldfrans och i övre delen en förgylld sol med Jahvenamnet. Predikstolen härrör från 1627 och tillskrivs i sin ursprungliga form mästaren som signerat predikstolen i Torsång; troligen Hans Snickare i Västerås. Den hade då en korg med nischer och skulpturer samt en målad dekor; som delvis är bevarad på underdelen av korgen samt på ljudtakets innerdel . Predikstolen ombyggdes 1756 till sin nuvarande form av Olof Gerdman, den förgylldes av Aron Emporagrius och målades av Hållams Nils Nilsson. I samband med detta fick den sin mäktiga utformning i svällande senbarock med på korgen täckande plattor med scener. Predikstolen var ursprungligen uppsatt på tredje pelaren från öster men flyttades framåt 1895. Den gjordes då femsidig, sänktes och försågs med ny trappa och stödpelare. Kyrkans dopfunt är ovanlig till typen; den består av ett fundament med dopskål uppställt mot en pelare i norra delen av koret och inhägnat av ett smidesstaket. Ovanför dopfunten, på pelaren, hänger en inskriftstavla samt en oljemålning föreställande Jesu dop. Dopstället är utfört av snidat, marmorerat och förgyllt trä. Det är utformat som en halv urna med profilerad fot. Urnan och foten smyckas av förgyllda sniderier i form av girlander, bårder och änglahuvuden med vingar. Även piedestalen bär utsmyckning, i form av girland och en målad inskrift i guld, daterad 1784. Inskriftstavlan har sniderier, marmoreringar, förgyllningar och hängande girlander nedtill. Det ovala fältet i tavlans mitt bär en målad text i guld. Dopstället och texttavlan är tillverkade 1783 av Samuel Huss i Gävle och förgyllda följande år av Ahlbom. Tavlan med Jesu dop är målad av Pehr Edendahl och inköpt 1795. Det halvrunda staketet av konstsmide som omger dopfunten utsmyckas med bl.a. nio cirklar med hängande stjärnor. Staketet som har en grind i mitten, är numera svartmålat men var ursprungligen grönmålat. Det är tillverkat troligen 1785 av Anders Persson. Kyrkan har två typer av nummertavlor; rektangulära uppsatta på vägg och ovala med ståndare. De två rektangulära tavlorna är snarlika, med ram av förgyllda profilerade lister, kontursågat krön och koppar i överdelen. Den ena är tillverkad 1726 i Vika och den andra 1735 i Noret. De två nummertavlorna med ovala rama är gustavianska och utförda 1788 av Mats Matsson i Nohlbäck. De har snidade och förgyllda ramar med fladdrande band, blommor och växtornamentik. Tavlorna är uppställda på kvadratiska, avsmalnande och kannelerade pelare som står på podier med kvadratiska socklar. Ståndarna är marmorerade; ramarna som är vridbara bär ljusarmar av mässing från 1855. De slutna bänkarna är indelade i fyra större kvarter för allmänheten; två mindre grupper är uppställda på tvären på var sida om altaret i koret. Skärmar och dörrar har rikt utsmyckade fält inordnade i speglar, omfattningar och sniderier. Undantagna är vissa partier som endast har enklare dekor eller endast speglar utan utsmyckning. Skärmarna avslutas i överdelen med profilerade men raka överliggare. Bänkskärmarna och dörrarna är utvändigt betsade i en ljus kulör, med vissa mörkfärgade partier, medan bänkinredningen är gråmålad på insidan med bruna säten. Kyrkan slutna bänkar avlägsnades 1895 och ersattes med öppna bänkar vars gavlar hade en snidad rundel upptill. Redan på 1920-talet presenterades ett förslag på ett återställande av den slutna bänkinredningen. Den ursprungliga bänkinredningen kunde rekonstrueras tack vare bevarade delar. Repliker tillverkades 1945 av träsnidaren Per Ztiko och den slutna bänkinredningen återställdes 1948. Den färgsattes samtidigt enligt ett förslag av Jerk Werk-mäster, men nuvarande färgsättning är en följd av 1960-talets restaurering. Kyrkan har ett stort antal ljuskronor av mässing; varav åtta stycken större är uppsatta mellan pelarna över bänkkvarteren, två mindre i koret och ytterligare två mindre över läktaren. Ett par hänger även i sakristian. Ett större antal av ljuskronorna är från 1600-talet, några från 1700- och 1800-talen, andra är stilkopior från 1960-talet. Den äldsta ljuskronan av mässing härrör från 1500-talet och anses vara ett krigsbyte från Johan III:s tid. En annan är skänkt 1673 av Magnus Gabriel de la Gardie, en från 1825 är skänkt av Karl XIV Johan. Orgelläktaren i väster utsträcker sig på bredden över mittskeppet; den bärs i framdelen av två träpelare. Barriären har profilerad överliggare, speglar med profilerat ramverk och fyllningar bestående av 13 oljemålningar på duk med bibliska motiv. Läktarens undersida har vitlaserad bredfodring. Del av utrymmet under läktaren är numera inbyggt. Trappan är förlagd till södra sidan. Orgelläktarens nuvarande utformning tillkom i samband med kyrkans upprustning på 1960-talet, efter ritningar av David Dahl. Korläktaren i norr tillkom 1965, efter rivningen av gamla muren som hörde samman med gapskullen. Den består av en smal träläktare, med ungefär samma omfång som den ursprungliga. Den har trappa med spjälräcke längs muren mot öster. Barriären har profilerade ramverk och sju speglar utsmyckade med bibliska motiv (se orgelläktare). Läktaren bärs av en betongplatta förankrad i norra muren. Läktarna är målade i en ljusgrå färg; målningar på speglarna är utförda dels på duk och dels på pannå. De äldsta som är målade på duk härrör från 1670-talet de yngre är utförda 1755 av Målar Nils Nilsson. På 1660-talet anges kyrkan ha haft tre läktare, utöver gapskullen. År 1736 uppfördes en ny läktare i södra sidoskeppet och 1739 ytterligare en i söder mitt emot predikstolen. Vid restaureringen 1895 revs samtliga läktare. De ersattes med en ny läktare i väster samt med en ny läktarbarriär på gapskullens plats, med barriär i nygotisk stil. På 1950-talet ombyggdes och utvidgades orgelläktaren medan de gamla barriärmålningarna återuppsattes. Visitationsprotokollen antyder att ett orgelverk eller ett positiv förekommit i Mora kyrka redan under 1500-talet. Det var placerat på gapskullen och brukades troligen fram till 1620-talet. Därefter, och fram till 1800-talets mitt, verkar kyrkan ha varit utan orgel; visitationsprotokollen anger orgelverket som ”förloradt”. Det skulle dröja till 1864 innan kyrkan utrustades på nytt med ett orgelverk, denna gång ett harmonium. Inte förrän 1912 installerades kyrkans första riktiga orgel, ett verk om 28 stämmor tillverkat av Gebrüder Rieger i Jägerndorf, Tjeckoslovakien. Fasaden i klassiserande stil ritades av Fredrik Falkenberg. Den Riegerska orgeln ersattes 1965 av en Hammarbergsorgel om 28 stämmor vars fasad ritades av arkitekt David Dahl. Fasaden har vinkelräta och öppna pipskåp i olika bredder och höjder. Till verket hör även ett ryggpositiv med fem pipskåp av samma typ. Fasaden är vitlaserad utvändigt och rödmålad invändigt. År 1993 anskaffades en kororgel, tillverkad 1991 av Septima i Umeå. Den placerades norr om koret, över ingången till sakristian, där gapskullens avsats stod fram till rivningen 1964. Båda orglarna är fjärrstyrda, med spelbord placerat i koret. Kyrkans klockor gick till spillo i tornbranden 1671. De omgöts därefter och flyttades till klockstapeln som stod färdig 1673. Storklockan göts första gången 1484, den omgöts 1661 samt 1672 efter tornbranden. Den genomgick ytterligare en omgjutning 1762 då den ansågs vara i dålig kondition. En ny klocka som kallades ”Trotz Klockan” göts 1672, efter branden; det är denna klocka som senare omvandlades till mellanklocka. Lillklockan omgöts 1629 och 1661 samt efter branden 1672 och slutligen 1762 samtidigt som storklockan omgöts. Tornurets timslagsklocka, ”Olofsklockan” som hänger i kyrktornet är gjuten 1764. Kvartslagsklockan tillkom 1911. Övriga upplysningar Till kyrkan hör ett flertal epitafier. Bland dessa kan nämnas majoren Daniel Jonssons grav-minne från 1678, med porträtt av den avlidne, som hänger på södra långväggen. Flera gravhällar, dels av sten och dels av gjutjärn, är inlagda i kyrkorummets golv; de flesta med anknytning till kyrkoherdar (se Ahlberg). Kyrkan äger även en större samling kungliga porträtt samt ett flertal målningar med kyrkliga motiv. De flesta tavlorna hänger numera på långväggarna. |
