Stäng fönster BORGHOLM HÖGSRUMS KYRKA 1:1 - husnr 1, HÖGSRUMS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HÖGSRUMS KYRKA (akt.) | |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Interiörerna i Ölands nyklassicistiska kyrkor har i allmänhet såsom i Högsrums kyrka tunnvälvt trätak, många gånger flackare än de framställdes på Överintendent-ämbetets ritningar där de ofta var i det närmaste halvcirkelformade. Högsrums kyrkas brädtak välver sig över ett, till utformning och storlek, typiskt kyrkorum för Öland och nyklassicismen. Färgsättningen av kyrkorummen var mycket enhetlig under hela den nyklassicistiska byggnadsperioden. Pärlgrått med accenter i guld är den absolut vanligaste färgsättningen, ett gustavianskt ideal som flitigt användes i kyrkorna. Detta trots att Över-intendentämbetet sällan kommenterade färgsättning i sina ritningar varför orsaken till den påfallande enhetliga färgsättningen får sökas på annat håll. Exempel finns på att biskoparna vid sina visitationer rekommenderade en viss färgsättning men till stor del får nog tidens smak ses som den viktigaste källan. Under den första fasen förekom i enstaka fall att delar av inredningen, t.ex. fyllningar till altare, läktare och bänkar, målades i svart och resten i grått. Även olika mättade nyanser av blått förekom, gärna som marmorerade partier. Inslag av blått är särskilt vanligt på Öland och kombinationen ljusblått och vitt i inredningen omnämns i flera fall både under 1700- och i början av 1800-talet. Valven ströks gärna i svagt blått. Framåt 1850-talet var grått - vitt – guld, fortfarande vanligt men man började vid renoveringarna försöka ge det nyklassicistiska kyrkorummet en varmare och mer ombonad atmosfär. Detta uppnåddes bl.a. genom marmorering av inredningen i dova färger, bänkinredning i ekådring och att de ofta enfärgade väggytorna försågs med dekormönstring eller kvadermålning. Denna renoveringsera representeras i Högsrums kyrka av altaruppsatsens fondmålning från mitten av 1850-talet och draperimålningen bakom predikstolen från 1880-talet. Av dessa återstår endast predikstolens draperimålning. Färgsättningen av altaruppsatsen i sig visar prov på den från mitten av 1800-talet vanliga och något dramatiska färgsättningen i svart och guld. En troligtvis ursprunglig färgsättning som fortfarande är bevarad. Av färgsättningen som gjordes 1912 har vi en ganska god bild. Denna färsättning beskrevs i ett tjästememorial år 1928 som hållen i ljusa färger, väggar och valv gulvita och träinredning i kallare gråvitt. Altaromfattning i svart och guld. Dekoration på korväggen omkring altaruppsatsen i brunt och grått måhända en smula torrt men av allvarlig karaktär och ingalunda fult. Predikstolen är ett vackert prov på 1800-tals gotisk och romansk stil, stolskorgen målad i regnbågens alla färger vackert fördrivna och marmorerade. Färgverkan dock genom tidens inverkan fin och hopsmulten. Denna färgsättning uppvisar dels den vanliga grått – vitt – guld färgsättningen men bevarar även 1853 års färgsättning av altaruppsatsen och den bakomliggande väggen liksom den delvis ursprungliga bemålningen på den 1886 tillkomna predikstolen. Till sekelskiftets renoveringar hörde inte sällan installation av den första generationens värmesystem i kyrkorna. Ofta i form av ett par mycket stora kaminer vilka under 1900-talet successivt kom att bytas mot modernare system med vatten- och elburen värme. Också Högsrums kyrka fick kaminer på 1890-talet medan insättning av färgade glas skedde först vid 1930-talets renovering. Kring år 1920 började man vända sig mot sekelskiftets ideal och föredrog åter en stramare diskretare dekor i ljusa dämpade färger varför. Denna tids renoveringar innebar ofta även rent tekniska och praktiska åtgärder som byte av värmesystem och ordnande av vindfång vid entréer. Ofta gjordes även bänkarna bekvämare och koren utvidgades vilket i sin tur medförde att delar av bänkinredningen togs bort. För Högsrums kyrkas del genomfördes de flesta av dessa åtgärder i samband med renoveringen på 1930-talet. Då diskuterades vindfång, nya kaminer installerades, koret utvidgades, bänkarna gjordes bekvämare och delar av bänkinredningen togs bort. Färgsättningen, gjord av S. Wahlgren kom dock inte att följa den gängse gången från mörkare till ljusare utan gjordes istället något mörkare än den föregående. Bänkarna målades i gråbrunt med marmoreringar och dörrarna till sakristian samkomponerades färgmässigt med altaruppsatsens mörka fondmålning. Det bör dock sägas att 1880-talets renovering vars omfång vi inte känner mycket väl kan ha inneburit en interiör ommålning som faller in i det gängse mönstret även om belägg för någon sådan inte har kunnat hittas vid denna källgenomgång. Även 1850-talet med den nytillkomna altaruppsatsen kan ha inneburit en mer genomgripande interiör gestaltning än vad hittats belägg för här. Det är till och med troligt att kyrkan en eller flera gånger mellan 1822 och 1912 genomgått interiör ommålning. 1965-66 renoverades kyrkan och interiören färgsattes åter av Wahlgren. Den här gången togs predikstolen som utgångspunkt och färgsättningen utfördes i varma och ganska ljusa färger. Bänkinredningen gavs en mörkt grön ton medan gavlarna utfördes i ljust rödbrunt med förgyllda lister. Läktarbröstningens dekormåleri i form av en lyra från 1886 förgylldes medan altaruppsatsens färgsättning i svart och gult behölls liksom läktarens kolonner i svart och gult (de senares färgsättning sannolikt från kolonnbytet vid renoveringen 1933-34). Från 1960-talet var det vanligt att ommöbleringarna i kyrkorummen fortsatte fr.a. ge-nom ökning av korpartierna för att få plats med kör och kororgel (som ofta installe-rades). I Högsrums kyrka genomfördes en utvidgning av koret vid renoveringen på 1980-talet och 1960-talets renovering innebar istället byte av värmesystem från kamineldning inne i kyrkan till centralvärme via oljeeldad panna i en fristående byggnad (en förhållandevis sen installation av centralvärme). De ommöbleringar som blev vanliga från 1960-talet var, förutom omdaning av korpartierna läktarunder-byggnader innehållande toaletter, kapprum andaktsrum etc. Detta medförde i sin tur att antalet bänkar minskade ytterligare. På Öland har dock förhållandevis få kyrkor fått läktarunderbyggnader och de underbyggnader som utförts har i stor utsträckning gjorts grunda. Läktarunderbyggnad genomfördes i Högsrums kyrka vid renoveringen 1987-88. Den är ett exempel på en liten och mot kyrkorummet hänsynsfull, läktarunderbyggnad som innebar att man under läktartrapporna byggde in utrymmen för toalett respektive förråd, samt att garderobsskåp placerades som avgränsning mot kyrkorummet. Koret fick dock varken kororgel eller fristående altare varför korpartiet i kyrkan, till sin uppbyggnad och utformning, är förhållandevis ursprungligt. Renoveringen 1987-88 bjöd även på ännu en ny färgsättning som behöll den före-gående färgskalan på bänkdörrar och bänkgavlar dock något ljusare, ett förhållnings-sätt till tidigare färgsättning som tycks bli vanlig i länet i slutet av 1900-talet. Färgsättningen vid nämnda renovering gav kolonnerna under läktaren en täckande grå färg vilken bröt det tidigare samspelet med altaruppsatsens färgsättning som troligtvis tillkom vid 1930-tals renoveringen. Även orgelfasadens samspel med predikstolen som upprättades vid 1930-talets ommålning då orgelfasaden färgsattes med predikstolen som utgångspunkt upphörde i samband med renoveringen 1987-88 då orgeln målades grå. En färgsättning som den fortfarande har (2005). Den i exteriören beskrivna lösningen med sakristia i öster och östvägg försedd med fönster på var sida om altaret, bildar utgångspunkt även för den interiöra utform-ningen. Den östra korväggens, utformning kombinerar det rakt avslutade korets möjlighet att understryka kyrkorummets salskaraktär och fungera som skärm, idealisk för stora altaruppsatser och målningar, med absid korets ljusinsläpp. Denna möjlighet utnyttjades i Högsrums kyrka genom den 1853 tillkomna altaruppställningen med omgivande fondmålning. Utformningen med sakristia bakom koret gav också möjlighet att infoga de två regelmässigt, symmetriskt placerade sakristiadörrarna (ett för nyklassicismens kyrkor typiskt motiv) i korväggens dekorativa ensemble. En ytterligare utveckling av östväggens samgestaltning genomfördes vid renoveringen 1933-34 då dörrarna till sakristian genom färgsättning ytterligare komponerades samman med korväggs dekorationen. Än idag domineras kyrkorummet av altaruppställningen från 1853 trots att den förstärkande fondmålningen och samkompositionen med sakristians dörrar inte längre finns kvar. Det vanligaste golvtäckningsmaterialet på Öland var kalksten. Och golvet i Högsrums kyrka är inget undantag. Bänkkvarteren har dock i senare tid försetts med trägolv. Lös och fast inredning Trots härjningarna på ön under de från medeltiden fram till 1700-talets början återkommande krigen återstår en hel del gamla inventarier och inredningsdetaljer som fortfarande utgör viktiga inslag i interiörerna. Medeltida träskulpturer återfinns framförallt på mellersta och norra Öland och över hela ön finns spridda kalk-stensdopfuntar, så väl från medeltiden (de flesta från Gotland) som från 1600-talet. Några predikstolar är också bevarade, den äldsta från 1596. Kyrkan i Högsrum har haft flera medeltida skulpturer. En madonna bild från 1200-talet och en skulptur av S:t Birgitta vilka båda finns på Historiska museet i Stockholm tillsammans med plinten och ryggstycket i ett helgonskåp från 1200-talet. Kvar i kyrkan finns en Kristusskulptur från 1400-talet på ett modernt kors. Kyrkan har även en dopfunt från 1704 av en typ som är vanlig på Öland och tillverkades under andra hälften av 1600-talet i Högsrums socken. Få öländska kyrkor har haft råd att i ett sammanhang skaffa all inredning varför altar-prydnad och annan inredning från den äldre kyrkan många gånger återanvänts i den nya. Denna inredning, ofta från 1600- och 1700-talen, har man med enkla medel som målad dekor och tillägg eller ändringar av skulptur sökt anpassa till det nya kyrko-rummet. I mitten av 1800-talet byttes dock många av de äldre altaruppsatserna och predikstolarna ut men delar av de äldre arbetena inarbetades då gärna i de nya. Detta mönster gäller även för Högsrums kyrka vars altaruppsats tillverkades 1853 och predikstolen byttes ut 1886. Altaruppsatsen är dock i alla sina delar från 1853 och vad gäller predikstolen är det bara ljudtakets duva som övertagits från det tidigare ljudtaket. Den vanligaste altarprydnaden i det nyklassicistiska kyrkorummet i Småland var ett altarkors, vanligen med skulpterad törnekrona och svepduk. På Öland tillkom inred-ningarna senare, få altarkors är kända och altartavlan är istället den vanliga altar-prydnaden. Altartavlan i Högsums kyrka, korsnedtagningen utförd av Gustav Lindblom, är en kopia av altartavlan i Kalmar domkyrka vilken i sin tur går tillbaks på en målning av Rubens i Antwerpens Katedral. Denna altartavla är typisk för Öland vid tiden då många av centralmotiven i altaruppsatserna målades av Gustav Lindblom med motiv kopierande kända altartavlor. Även uppsatserna i Runsten och Bredsättra kyrkor har likadana kopior av korsnedtagningen utförda av Lindblom. Ofta var bänkinredningen i de nyklassicistiska kyrkorna ordnad i fyra slutna kvarter byggda ända ut till väggarna. Korbänkar var ett typiskt inslag i dessa kyrkor vilka byggdes under 1700- och 1800-talet då församlingarna växte och det gällde att ut-nyttja utrymmet maximalt. Bänkfronterna var ofta försedda med en enkel snidad eller målad dekor i spegelfälten, i den tidiga fasen ofta med blommotiv och i den senare mer klassicerande motiv. I den ursprungliga bänkinredningen i Högsrums kyrka gick bänkarna ända ut till ytterväggarna och var ordnad i ett större kvarter i norr och två mindre i söder. De södra kvarteren skildes genom en gång som löpte mellan den södra entrén och mittgången. Denna utformning ändrades med 1937 års renovering då bänkarna gjordes bekvämare och kortades så att gångar bildades vid ytter-väggarna. Ytterligare bänkrader har sedan tagits bort i samband med underbyggnaden av läktartrapporna. Bänkinredningar är ofta den del av kyrkornas inredning som genomgått flest förändringar. Ofta har de gjorts bekvämare och bytts ut både en och flera gånger. Bänkfronter och dörrar brukar dock ha behållits och dagens bänkinredning i de nyklassicistiska kyrkorna följer nästan alla samma mönster. Bänkkvarteren är slutna mot mittgången och förkortade vid ytterväggarna så att en gång bildas mellan vägg och bänkkvarter. Mot ytterväggarna är bänkarna öppna. Fronter och dörrar har ofta sparats och är ursprungliga. De förändringar som gjorts av bänkinredningen i Högsrums kyrka uppvisar alla de ovan beskrivna och karaktäristiska förändringarna i form av ombyggnad för större bekvämlighet, upptagning av gångar vid ytterväggarna och en successiv minskning av antalet bänkrader. Dagens utformning av bänkinredningen i Högsrums kyrka med tre kvarter slutna mot mittgången, öppna mot sidorna och med ursprungliga fronter och dörrar stämmer därför till stor delar väl överens med den, för de nyklassicistiska kyrkorna, vanliga. Läktarbarriären i kyrkan är utförd med slät brädpanel med en målad lyra med olivkvistar på den mittersta utskjutande delen. Både enkelheten i den släta brädpanelen och ornamentet med lyran är typiska för det nyklassicistiska kyrkorummet. Även altarringen har ett enkelt utförande med kannelerade pilastrar, också detta ett återkommande motiv i det nyklassicistiska kyrkorummet. Bakom läktarbarriären återfinns orgelfasaden i eklektisk blandstil med starka drag av nyromanik och nygotik. Orgeln och orgelfasaden i Högsrums kyrka tillkom först 1897 och var då kyrkans första. Färgsättningen oräknad så har fasaden inte genomgått några förändringar och står genom detta tillsammans med predikstolen för det sena 1800-talets stil- och smakriktning i kyrkan. Orgelverket bakom fasaden är ursprungligt men omdisponerades av A. Mårtenssons Orgelfabrik A.B. vid renoveringen 1965-66. Ursprungligen brukade kyrkornas malm- och mässingskronor hängas i mittgången medan de idag ofta är omhängda i två rader över bänkkvarteren. Högsrums kyrka bevarar dock den ursprungliga hängningen med kronorna över mittgången. Sammanfattningsvis kan sägas att få öländska kyrkor har haft råd att, vid ett och samma tillfälle, skaffa all inredning varför altarprydnad och annan inredning från de äldre kyrkorna återanvänts i den nya. Detta gäller även för Högsrums kyrka som fick ny altaruppsats 1853, ny predikstol 1886 och orgel först 1897 vilka alla är välbevara-de till sin utformning och altaruppsats och predikstol även till färgsättning. Inredningen har i övrigt givits en påtagligt klassicistisk utformning som är bevarad än idag. Bänkinredningen har genomgått flera förändringar och framförallt har bänkrader tagits bort i väster men bevarar trots detta stora delar av sin ursprungliga karaktär. Sammanfattningsvis kan sägas att det är ett till utformningen förhållandevis, ursprungligt kyrkorum som möter oss idag där grundstommen till interiören i form av ett flackt tunnvälvt brädtak, stora rundbågiga fönster och läktare är de samma som vid uppförandet. I detta har sedan bänkinredningen gjorts bekvämare och antalet bänkar minskats men den slutna utformningen, bänkdörrarna, och indelningen i tre kvarter kvarstår från den ursprungliga bänkinredningen. Flera stora och tongivande element i interiören i form av predikstol, altaruppsats och orgelfasad, är dock tillkomna under den andra halvan av 1800-talet vilket sätter sin prägel på kyrkorummet. 1987-88 års färgskala är den som möter oss idag tillsammans med 1850-talets altaruppsats och predikstol med målat fonddraperi från 1880-talet, alla tre med originalfärgsättning. Man kan därmed säga att 1980-talets färgsättning ger en modern men i viss mån bakåtblickande inramning av predikstolens och altaruppsatsens ursprungliga färgsättningar. Genom detta kan sägas att färgsättningen av de olika delarna i kyrkorummet trots olikheterna i karaktär, den ena ljus och lågmäld och de andra färgstarka, bildar en harmonisk enhet där altaruppsatsen får stå för dramatiken. I övrigt visar kyrkorummet upp en läktarunderbyggnad från 1980-talet vars påverkan framförallt består i att den bakre delen under läktaren genom skärmar skilts något från kyrkorummet. Och ett från samma årtionde något utvidgat kor som i övrigt har ett förhållandevis ursprungligt utseende. |
