Stäng fönster BORGHOLM LÅNGLÖTS KYRKA 1:1 - husnr 1, LÅNGLÖTS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| LÅNGLÖTS KYRKA (akt.) | |
| 2006-06 |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Interiörerna i Ölands nyklassicistiska kyrkor har i allmänhet såsom i Långlöt kyrka tunnvälvt trätak, många gånger är de dock flackare än de framställdes på Överintendentämbetets ritningar där de ofta var i det närmaste halvcirkelformade. Den i exteriören beskrivna utformningen av den östra gaveln med två stora fönster brett isär, bildar utgångspunkt även för den interiöra utformningen. Den östra korväggens utformning kombinerar det rakt avslutade korets möjlighet att understryka kyrkorummets salskaraktär och fungera som skärm, idealisk för stora altaruppsatser, målningar och samgestaltningar mellan fönster och altardekorationer, med absid-korets ljusinsläpp. I Långlöts kyrka har denna möjlighet utnyttjats genom den stora altaruppsatsen som är påfallande välanpassad till takets höjd och utformning. Det vanligaste golvtäckningsmaterialet i de nyklassicistiska kyrkorna på Öland var kalksten så är dock inte fallet i Långlöts kyrka. Golvet i Långlöts kyrka är idag täckt av ett trägolv av furu som delvis är inlagt 2002. Det ursprungliga golvet i trä från 1795 finns bevarat under det nuvarande. I kyrkorna som byggdes under 1700- och 1800-talet då församlingarna växte och det gällde att utnyttja utrymmet maximalt var ofta bänkinredningen ordnad i fyra slutna kvarter byggda ända ut till väggarna och in under läktaren. Av samma anledning var korbänkar ett typiskt inslag i dessa kyrkor. Bänkfronterna var ofta försedda med en enkel snidad eller målad dekor i spegelfälten, i den tidiga fasen ofta med blommotiv och i den senare med klassicerande motiv. Den altarprydnad som var mest allmän i det nyklassicistiska kyrkorummet i Småland var ett altarkors, vanligen med skulpterad törnekrona och svepduk. På Öland, där inredningarna i allmänhet tillkom senare, är få altarkors kända och altartavlan är istället den vanliga altarprydnaden. Få öländska kyrkor hade dock råd att i ett sammanhang skaffa all inredning varför altarprydnad och annan inredning från den äldre kyrkan många gånger flyttades över till den nya. Denna inredning, ofta från 1600- och 1700-talen, sökte man med enkla medel som målad dekor och tillägg eller ändringar av skulptur anpassa till det nya kyrkorummet. I mitten av 1800-talet kom dock många av de äldre altaruppsatserna och predikstolarna att bytas ut, men delar av de äldre arbetena inarbetades då gärna i de nya. I Långlöts kyrka behölls både predikstol och inledningsvis även altaruppsatsen. Den senare byttes 1845 ut mot dagens som fram till 1969 var försedd med skulpturer från den gamla altaruppsatsen. Dessa skulpturer pryder nu långhuset och korets väggar. Färgsättningen av kyrkorummen var under hela nyklassicismen mycket enhetlig. Pärlgrått med accenter i guld var den absolut vanligaste färgsättningen, ett gustavianskt ideal som användes flitigt i kyrkorna. Detta trots att Överintendent-ämbetet sällan kommenterade färgsättning i sina ritningar varför orsaken till den påfallande enhetliga färgsättningen får sökas på annat håll. Exempel finns på att biskoparna vid sina visitationer rekommenderade en viss färgsättning men till stor del får nog tidens smak ses som den viktigaste faktorn. När det gäller färgsättning var under nyklassicismens första fas olika mättade nyanser av blått, gärna som marmo-rerade partier, vanliga. Inslag av blått är särskilt vanligt på Öland och kombinationen ljusblått och vitt i inredningen omnämns i flera fall både under 1700- och i början av 1800-talet, då valven gärna gjordes svagt blå. Framåt 1850-talet var grått - vitt – guld, fortfarande vanligt men man började vid renoveringarna försöka ge det nyklassicis-tiska kyrkorummet en varmare och mer ombonad atmosfär. Detta uppnåddes bl.a. genom marmorering av inredningen i dova färger och ekådring av bänkinredningen. De ofta enfärgade väggytorna försågs gärna med dekormönstring eller kvader-målning. I Långlöts kyrka skedde dessa förändringar förhållandevis sent. 1892 fick kyrkans innerväggar en rödgrå färg med gråvita ramar omkring fönstren. Kyrkans bänkar, läktartrappor och innerdörrar målades med ekådring och läktarbröstning och altarring fick en färgsättning i mörkbrunt, vit, blågrått och guld. Vid denna renovering försågs kyrkan med nytt golv som lades över det gamla från 1795. Korets golvnivå anlades ett halvt steg högre än långhusgolvet. Till sekelskiftets renoveringar hörde inte sällan installation av den första generatio-nens värmesystem i kyrkorna, ofta i form av ett par mycket stora kaminer vilka under 1900-talet successivt kom att bytas mot modernare system med vatten- och elburen värme. Kring år 1920 började man vända sig mot sekelskiftets ideal och föredrog åter en stramare diskretare dekor i ljusa dämpade färger. Förutom detta innebar denna tids renoveringar ofta även rent tekniska och praktiska åtgärder som byte av värmesy-stem och ordnande av vindfång vid entréer. Bänkarna gjordes gärna bekvämare och koren utvidgades, vilket i sin tur medförde att delar av bänkinredningen togs bort. Både den diskreta färgsättningen och de tekniska och praktiska åtgärderna som nämnts ovan genomfördes i Långlöts kyrka vid renoveringen 1938. Bl. a. fick fönsterbågarna sitt nuvarande utseende och är sedan 1969 försedda med innerbågar. Vid installationen av ny värmeanläggning anlades ett pannrum under sakristian. Kyrkorummets väggar vitkalkades och fick en övervägande ljusgrå färghållning med små accenter i blått och guld. Taket var sedan 1892 bemålat med grå och vita fält, dekormålning i brunt, och ljusbruna ramar med vegetativa hörnornament. Dessa avlägsnades vid 1938 års renovering då även en draperimålning bakom predikstolen togs bort. Från 1960-talet var det vanligt att ommöbleringarna i kyrkorummen fortsatte genom ökning av korpartierna för att få plats med kör och kororgel. En annan typ av om-möblering som blev vanlig från 1960-talet var läktarunderbyggnader för toaletter, kapprum andaktsrum etc. Detta medförde i sin tur att antalet bänkar minskade ytterligare. På Öland har dock de underbyggnader som utförts i stor utsträckning gjorts grundare än de gjorts på andra ställen. I Långlöts kyrka avlägsnades vid renoveringen på 1960-talet ett par bänkar framme i koret och under läktaren och den södra läktartrappan avlägsnades för att kören skulle få bättre plats. I övrigt innebar 1969 års renovering främst att äldre spår blev kända och togs fram. Tydligast av detta är den upptagna korportalen ursprungligen utförd på 1200-talet som förbindelse till den dåvarande sakristian. Omfattande utgrävningar i kyrkans golv och kor gav också nya upptäckter exempelvis återfanns en del av ett resealtare invid korportalen och en prästgrav i korgolvet. Utrymmet under korgolvet och bakom altaret är idag tillgängligt genom en lucka i altaret. Mycket blev känt eftersom den stora renoveringen även innebar omfattande undersökningar. Vapenhuset har också genomgått förändringar efter 1795, bland annat har en äldre torntrappa tagits bort. Denna har ersatts av en ny trappa från läktaren genom en nyupptagen öppning i den östra tornmuren. Vapenhuset har för övrigt en ålderdomlig karaktär med två medeltida fönsteröppningar i södermuren och ett traditionellt golv av klaksten. Golvet på läktarens södra sida är omlagt och ligger nu högre än tidigare. Troligen finns den ursprungliga gradängen kvar under dagens golv. Detta får följden att läktarbröstningen upplevs mycket låg då man står när den. Bänkinredning i gradäng finns kvar på läktarens norra sida. Från kyrkorummet till läktaren leder idag en trappa vars bröstning fick sin utformning vid 1938 års renovering. Sammanfattningsvis kan sägas att kyrkorummet i Långlöt representerar flera olika tidsskikt vilka tillsammans bidrar till kyrkans kulturhistoriska värde. Kyrkorummet är dock främst ett uttryck för de nyklassicistiska stilidealen. Stilepoken manifesterar sig i det tunnvälvda taket, den stora läktaren i väster, de rundbågiga fönstren, utformningen av orgelfasaden, bänkinredningen och altarringen. Tydligast framstår den praktfulla altaruppsatsen var högresta gestalt flankeras av ljusinsläppet från två rundbågade fönster i korets östra del. I övrigt konstitueras andra stilepoker främst av lösa föremål såsom dopfunten från 1668 framme i koret och skulpturer och överstycke från den gamla altaruppsatsen, skapad 1751, som nu finns uppsatta på väggarna. Det faktum att predikstolen från 1763 finns bevarad är ett särdrag då många församlingar valde att införskaffa nya predikstolar vid eller strax efter ombyggnader av detta slag. Den vid 1969 framtagna portalen, i södra sidan av koret, får representera både den medeltida traditionen och det under andra halvan av 1900-talet tilltagande intresse för äldre tiders spår. Vid 1969 års renovering togs flertalet bänkrader bort både under läktaren och i koret, en vanlig åtgärd vid senare delen av 1900-talet. Långlöts kyrka besitter ett förhållandevis enhetligt och harmoniskt kyrkorum som möjliggör betraktarens förståelse för kyrkans långa historia. Inventarier Trots härjningarna på ön under de från medeltiden fram till 1700-talets början åter-kommande krigen återstår en hel del gamla inventarier och inredningsdetaljer som fortfarande utgör viktiga inslag i interiörerna. Medeltida träskulpturer återfinns fram-förallt på mellersta och norra Öland och över hela ön finns kalkstensdopfuntar, så väl från medeltiden (de flesta från Gotland) som från 1600-talet. Några predikstolar är också bevarade, den äldsta från 1596. På kyrkorummets södra vägg hänger ett nyligen konserverat överstycke till den gamla altaruppsatsen från 1751 utförd av Anders Dahlström. Före konserveringsåtgärderna hängde överstycket i sakristian men har i samband med kyrkans återöppnande 2002 hängts upp i kyrkorummet. På väggarna återfinns också skulpturer som tidigare tillhört samma altaruppsats och som fram till 1969 även utgjorde en del av den befintliga altaruppsatsen från 1845. Bland annat finns Kristus på korset omgiven av jungfru Maria och Johannes evangelisten. På kyrkorummets norra vägg hänger skulpturerna Lagen i Moses gestalt och Johannes Döparen. Kyrkans inventarier och det sätt på vilket de idag åskådliggörs följer väl den lokala traditionen och är följden av för Öland vanliga händelser. De medeltida föremålen inskränker sig till en madonnaskulptur i trä och en dopfunt av kalksten, troligen från Gotland. Det faktum att delar av den gamla altaruppsatsen tagits tillvara, tidigare som en del i den nya altaruppsatsen och nu som fristående utsmyckningar längs korets och långhusets väggar, följer väl traditionen i de Öländska kyrkorna. Sparsamheten i kyrkans utsmyckning är bl a orsakad av en påfallande sen plundring av kyrkan år 1677. |
