Stäng fönster KALMAR HAGBY KYRKA 1:1 - husnr 3, HAGBY KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HAGBY KYRKA (akt.) | |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Kyrkan är en rundkyrka från medeltiden vilket med nödvändighet präglar hela kyrkobyggna-dens interiör. De tjocka murarna, stödpelarna i norr, väster och söder samt det ovala koret i öster är den medeltida ram som resten av interiören har haft att förhålla sig till. Förutom denna ram representeras den medeltida utformningen av de i kyrkorummet, bl.a. på stödpelarna, målade konsekrationskorsen från 1200-talet och den anvisning i putsen som markerar läget för en av de två, på var sida om den medeltida triumfbågen placerade, nischerna från kyrkans andra byggnadsetapp. Även några fragment av kalkmålningar dels vid nämnda nisch dels i koret härrör från och representerar den medeltida delen i kyrkans historia. Även dopfunten från 1400-talet är en del av kyrkans tidiga historia och var sannolikt en av de få inventarierna i det medeltida kyrkorummet vilket troligen istället var välförsett med väggmålningar. 1600-talet representeras av de skrank som byggts av den sannolikt ursprungliga bänkinredningens gavlar och dörrar från 1660-talet. Bänkdörrarna har ett tidstypiskt motiv i form av något som liknar en rundbågig portal utförd i snidad lågrelief genom vilken de även har ett konstnärligt värde. Utformningen av bänkdörrarna är av en typ som var vanlig i södra Möre på 1600-talet och liknande dörrar återfinns i många av kyrkorna i trakten t.ex. Halltorp, Hagby och Mortorp. Förutom de ovanstående kvalitéerna ger de före detta gavlarna och dörrarna fysisk gestalt åt den liturgiska förändringar som började i Sverige i och med reforma-tionen och som ytterligare utvecklades under 1700-talet. Genom reformationen fick ordet en större betydelse vilket, om än långsamt, kom att påverka de svenska kyrkorummen. I denna förändring är bänkinredningen en viktig komponent. Under 1700-talet kom nämligen prästen att uppfattas allt mer som en pedagog och ett redskap i upplysningens tjänst varför predikan ytterligare kom att betonas på bekostnad av sakramenten. Genom detta kom predikningarna att bli allt längre och bänkinredningen gav därmed församlingen möjlighet att sitta under de ibland mer än timslånga predikningarna. Att det efter reformationen kom att dröja så pass länge som det ändå gjorde innan den förändrade liturgin kom att påverka kyrkorummens inredning kan delvis förklaras med att Gustav Vasa, i början av 1500-talet, konfiskerade stora delar av sockenkyrkornas tillgångar och genom detta kraftigt försämrade deras ekonomi. Detta medförde att kostsamma företag som ny- och ombyggnader fick skjutas på framtiden. Allteftersom den politiska och kyrkliga oron avtog ett stycke in på 1600-talet och försam-lingarnas ekonomi långsamt förbättrades, ökade insatserna för att förbättra och försköna kyrkorummen. Tillsammans gör dessa skeenden att det var framförallt under 1600- och 1700-talen som kyrkorna i Sverige försågs med bänkinredning och predikstol. Det sätt på vilket bänkinredningen ursprungligen fyllde kyrkorummen är dessutom en illustration av den kyrkoplikt som infördes med reformationen. Förutom detta representerar det som finns kvar av den ursprungliga bänkinredningen i Hagby kyrka ett stort ombyggnads och förändringsskede i den egna kyrkan. På 1660-talet togs nämligen det ursprungliga ringtunnvalvet och centraltornet ned och med dessa de fyra i mitten av kyrkan placerade stenpelarna och det nya plana trätak som uppfördes bars istället upp av en rad träpelare. Förändringen gav fri sikt mot predikstolen från hela kyrkorummet, vilket var önskvärt i den, ovan beskrivna, förändrade liturgin. Denna förändring måste ha givit kyrkorummet i Arby en helt ny öppenhet en öppenhet som låg helt i linje med den fria sikt mot predikstolen som var önskvärd i den ovan beskrivna, förändrade liturgin. Predikstolen från 1760-talet är utförd av Jonas Berggren som gjort många predikstolar och altaruppsatser i Småland och på Öland. Den är utförd i en för tiden typisk rokokostil med många ornament vilka var Berggrens starka sida och som han skar med verkligt mästerskap. Berggren hade på 1740-talet studerat i Stockholm i den s.k. bildhuggarsalen på slottet där bl.a. de franska skulptörer som Carl Hårleman inkallat för att utföra de kungliga inredningarna, var verksamma. Under denna tid tillägnade han sig den senbarocka stilen med inslag av tidig rokoko som han sedan använde fram till 1776 och som predikstolen i Hagby är ett exempel på. Efter 1776 kom han istället att arbeta i den, av det då nybildade Överintendentämbetet, påbjudna nyklassicistiska stilen. 1700-talet representeras även av det halvsfäriska trätaket som på 1790-talet ersatte ett tidigare plant trätak. Sannolik var det i samband med detta som kyrkan fick sin läktare vilken stilmässigt är utförd i en nyklassicistisk tradition. Som sådan är läktaren en bild av den folkökning som skedde i Sverige med början under 1700-talet och som gjorde att församling-arna ofta hade svårt att få plats i sina små medeltida kyrkor. 1800-talets främsta bidrag är att läktaren 1840 försågs med en orgel. Dagens orgelverk är dock ett annat och orgelfasaden tillkom i samband med att det ursprungliga orgelverket 1894 byttes mot ett nytt. Fasadens tredelade motiv med bågöppning i mitten flankerad av två rakt avslutade sidoöppningar är ett av den internationella nyklassicismens käraste motiv kallat serliana eller palladianskt motiv. Motivet kan härledas ända till senromersk tid, då det användes i portar och i triumfbågar. Motivet återupplivades under renässansen och under 1500-talet förekom det hos de flesta ledande italienska arkitekter, särskilt i Venedig. I Sverige fördes de kontinentala nyantika idéerna in på scenen med Gustav III:s italienska resa och med denna våg och Desprez´ installation som kunglig arkitekt följde med mycket annat även serliana motivet. Från 1820 kom motivet att frekvent användas av överintendentämbetets arkitekter men redan vid mitten av 1830-talet har deras intresse för motivet dalat. Med detta sammanhang kan sägas att Hagby kyrkas orgelfasad har ett motiv mycket typiskt för nyklassicismen men som vid sin här sena (1894) tillkomst är något av ett överspelat motiv och snarare ett uttryck för nystilarnas frekventa användning kring sekelskiftet 1900. Även orgelfasadens dekorelement med en flammande urna och bruten tempelgavel är ett typiskt klassiskt motiv. Idag är det främst 1960-talets renovering som gör sig påmind i kyrkorummet. De mest påtagliga förändringarna som denna renovering förde med sig är en omgestaltning och decimering av bänkinredningen, en ny färgsättning av kyrkorummets inredning samt en omgestaltning av koret. När det gäller bänkinredningen togs stora delar av denna bort varvid ett öppet utrymme skapades framför koret i kyrkans mitt. De delar av bänkinredningen som bevarades gavs en delvis ny utformning. Av de gavlar och bänkdörrar som bevarades från den ursprungliga bänkinredningen byggdes, istället för slutna bänkkvarter som löper hela vägen ut till ytterväggarna, tresidiga skrank vilka släpper från väggarna och inramar de nytillverkade, öppna och fristående bänkarna vilka i den öppna delen saknar gavlar. När det gäller den nya målningsbehandlingen av kyrkans inredning är det som skett att läktarbröstning och orgelfasad befriats från färg och lämnats i princip helt trärena. Detta gäller även de skrank som byggts av 1600-talets bänkinredning vilka, där de åter bemålats, givits en laserande behandling. Dessa laserande och trärena ytskikt går igen i de vid samma renovering nytillverkade dörrarna. Dörren till sakristian bevarades dock och den nya entrédörren till vapenhuset kopparkläddes. Även kyrkans fönsterbågar, vilka samtliga tillkom vid 1960-talets renovering och är utförda med kraftiga profiler, har givits en laserande ytbehandling. Sammantaget har dessa ytbehandlingar påverkat upplevelsen av kyrkorummet. De äldre delarna av inredningen har aldrig gjorts för att stå utan täckande bemålning. Däremot kunde det i äldre tider hända att inredning stod trären och obemålad. Detta var dock i väntan på bemålning. Dessa trärena ytor och laserande ytbehandlingar på den äldre inredningen ger kyrkorummet ett ofärdigt intryck jämfört med hur kyrkorummet tidigare gestaltat sig. Detta ofärdiga intryck förstärks av den något tillfälliga karaktär som de ombyggda bänkkvarteren ger. Förändringen på 1960-talet innebar en omdaning som inte tog hänsyn till den befintliga inredningen och kyrkorummets karaktär. När det gäller korets inredning så har kyrkan haft ett medeltida altarskåp som på 1700-talet ersattes av en altaruppsats vilken i sin tur vid 1960-talets renovering ersattes av dagens (2006) enkla glaskors, fristående altarbord och glasmålningen i det östra fönstret. Förutom detta försågs koret vid nämnda renovering med en ny altarring och väggfasta bänkar. Denna den senaste korutformningen ger en bild av en förändrad liturgi där prästen har möjlighet att hålla förrättning vänd mot församlingen. Något som under andra hälften av 1900-talet har blivit allt vanligare. Inventarier Flera av kyrkans äldre inventarier är placerade i de före detta kyrkstallarna väster om kyrkan. Här är både äldre altaruppsatser tidigare dörrar och andra föremål förvarade. Även en äldre likvagn med draperier är placerad här. Inventarierna i kyrkorummet utgörs bl.a. av träskulpturer samt två f.d. altartavlor. Skulpturerna föreställer Hoppet, Kärleken, Tron och Lagen och härrör från en äldre altaruppsats tillverkad av J.Berggren. Dessa skulpturer har ett konstnärligt värde samtidigt som de tillsammans med den bevarade altartavlan utgör vad som är kvar av den ena delen i den enhet som en gång utgjordes av altaruppsats och predikstol, båda tillverkade av Berggren på 1760-talet. De f.d. altartavlorna är dels en med motivet de tre vise männen som tillber Jesusbarnet utförd av Berggren själv till altaruppsatsen och dels en med motivet julnattens herdar och änglaskara utförd av Nils Asplund 1923. Asplund var bl.a. lärare vid slöjdföreningen i Göteborg och har exempel vis utfört muralmålningarna i aulan i Göteborgs universitets huvudbyggnad (1907). Förutom dessa har kyrkan två ljuskronor från slutet av 1700-talet och en från slutet av 1800-talet. Även de två nummertavlorna sannolikt från 1797 på var sida om koret bidrar till utsmyckningen av kyrkorummet. Förutom detta finns ett äldre skåp ett par klockor samt ett krucifix från 1300-talet. Det sist nämnda är i förhållandevis gott skick och är ett av kyrkans äldsta föremål. |
