Stäng fönster KALMAR HALLTORPS KYRKA 1:1 - husnr 1, HALLTORPS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HALLTORPS KYRKA (akt.) | |
| 2005-09-01 |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Kyrkans källarvåning är i stora delar mycket välbevarad sedan den andra byggnadsetappen vid 1200-talets början. Som exempel kan nämnas de massiva murarna med smala gluggar som ljusinsläpp, mittpelaren innehållande en trappa med förlängning i form av en träbrygga, liksom planformen. De mycket tjocka murarna mellan de två rummen i öster och det stora mittrummet fungerade som fundament till, och är vad som finns kvar av, den andra byggnadsetappens trappförsedda triumfbågemurar. Förutom detta kan i murverket i källarens norra del bl.a. avläsas den första byggnadsetappens runt absidiala utformning av koret. Källarvåningens planutformning speglar i stort även kyrkvåningens ursprungliga plan och ger oss därigenom en ganska god bild av och möjlighet att uppleva något av rumsverkan även hos det ursprungliga kyrkorummet. I kyrkvåningens murverk finns tydliga spår av kyrkans tidigare utformning. I den södra murens västra avsnitt finns delar av en murtrappa som lett till de ovanliggande våningarna i det torn som ursprungligen höjde sig över denna del av kyrkan. Mitt på den södra muren återfinns ett par trappsteg ledande till ett litet bevarat rum med en smal glugg. Detta utrymme fungerade sannolikt som utkik och byggdes under den andra byggnadsetappen i början av 1200-talet, då kyrkan sannolikt även fungerade som befästning. Utrymmet var då placerat bakom den kraftiga triumfbågemuren genom vilken en trappa ledde till utkiken. Också den helt framtagna södra entrén hör till kyrkans ursprungliga utformning liksom den tidigare fönsteröppning som finns markerad i putsen ovanför fönstret öster om porten. Förutom detta har både den södra och den norra muren spår av det bjälklag som bar upp golvet till den över kyrkorummet placerade förrådsvåningen. Också märken efter denna vånings valvslagna tak syns tydligt i murverket. I de sydvästra och nordvästra hörnen återfinns hörnkonsolerna till de två kryssvalv som ursprungligen utgjorde tak i det västra tornets andra våning (kyrkvåningen). Utsträckningen och utformningen av dagens kyrkorum tillkom till stora delar vid renove-ringen 1796. Då tillbyggdes det rakslutna, fullbreda koret, de större fönsteröppningarna togs upp liksom den västra entrén, Värnanäskoret byggdes till och kyrkan försågs med sitt tunnvälvda tak. Genom detta gavs den medeltida försvarskyrkan ett för tiden modern utformning i form av ett, så långt den medeltida kyrkan medgav, nyklassicistiskt kyrkorum. Dessa nyklassicistiska kyrkorum speglade den förändring i liturgi som började med reformationen och som under 1700-talet satte allt tydligare spår i kyrkorummens utformning. Genom denna förändring kom prästen att allt mer ses som en pedagog som i samhällets tjänst upplyste medborgarna. Detta gjorde att kyrkobyggnaden i allt lägre grad kom att uppfattas som en helig plats där sakramenten och Guds nåd utdelades och i allt högre grad som en sal där statsmakten, representerad av prästen, undervisade menigheten. Detta gjorde i sin tur att kyrkorummet utformades allt mer som auditorier, ljusa, rymliga och överskådliga. Dessa tre egenskaper kan sägas vara signifikanta för nyklassicismens kyrkorum och man åstadkom dem bl.a. genom väl tilltagna, rundbågiga fönsteröppningar, släta, ljusa och osmyckade väggar, tunnvälvda tak med kraftig taklist och sluten bänkinredning, allt sammanhållet av symmetri och klassiska formelement. Kyrkorummet i Halltorp är tveklöst format efter dessa idéer. Trots detta blir nyklassicismen i det kyrkorum som skapas något haltande. Det är svårt att bortse från det påfallande smala och höga kyrkorummet med alla de tidigare beskrivna medeltida dragen. Alla de nyklassicistiska dragen finns där men den medeltida kyrkan gör sig trots detta starkt påmind. Så något nyklassicistiskt kyrkorum i vanlig mening är det inte som möter oss i Halltorps kyrka utan snarare ett ombyggt medeltida kyrkorum med en stark nyklassicistisk strävan. Något som egentligen är ganska givet då det är just vad kyrkorummet är. När det gäller kyrkans fasta bemålade inredning uppvisar den skiftande stilar och uttryck. Bänkarna (sannolikt kyrkans första) är delvis från 1669 men har under åren kompletterats och på 1950-talet byggdes själva bänkarna om för större bekvämlighet. De nya bänkgavlar och bänkdörrar som tillkommit har givits en utformning mycket lik den hos de ursprungliga varför bänkinredningen fortfarande upplevs som ursprunglig och homogen. Bänkdörrarnas utformning med ett säreget motiv i form av något som liknar en rundbågig portal utförd i snidad lågrelief har dessutom ett konstnärligt värde vilket understryks av att de fyra idag främst placerade bänkdörrarna har givits ”portaldekorationer” med rikare och sinsemellan något olika utformning. Utformningen av bänkdörrarna är av en typ som var vanlig i södra Möre på 1600-talet och liknande dörrar återfinns i många av kyrkorna i trakten t.ex. Arby, Hagby och Mortorp. Förutom bänkinredningens ovanstående kvalitéer ger den som sådan fysisk gestalt åt den liturgiska förändring som skedde i Sverige i och med reformationen och som ytterligare utvecklades under 1700-talet. Genom reformationen fick ordet en större bety-delse vilket, om än långsamt, kom att påverka de svenska kyrkorummen. I denna förändring är bänkinredningen en viktig komponent. Under 1700-talet kom nämligen prästen att uppfattas allt mer som en pedagog och ett redskap i upplysningens tjänst varför predikan ytterligare kom att betonas på bekostnad av sakramenten. Genom detta kom predikningarna att bli allt längre och bänkinredningen gav därmed församlingen möjlighet att sitta under de ibland mer än timslånga predikningarna. Att det efter reformationen kom att dröja så pass länge som det ändå gjorde innan den förändrade liturgin kom att påverka kyrkorummens inredning kan delvis förklaras med att Gustav Vasa, i början av 1500-talet, konfiskerade stora delar av sockenkyrkornas tillgångar och genom detta kraftigt försämrade deras ekonomi. Detta medförde att kostsamma företag som ny- och ombyggnader fick skjutas på framtiden. Allteftersom den politiska och kyrkliga oron avtog ett stycke in på 1600-talet och försam-lingarnas ekonomi långsamt förbättrades, ökade insatserna för att förbättra och försköna kyrkorummen. Tillsammans gör dessa skeenden att det framförallt var under 1600- och 1700-talen som kyrkorna i Sverige försågs med bl.a. bänkinredning och predikstol. Den predikstol som idag sitter i Halltorps kyrka är tillkommen först i slutet av 1700-talet och dess dekorationer tillkom inte förrän i början av 1800-talet. Genom detta representerar den som sådan den ovan nämnda liturgiska förändring som började med reformationen och som betonade ordet. Samtidigt som den, genom sitt enkla, nyklassicistiska formspråk och dekorativa element representerar den väckelsebetonade strömning som började i slutet av 1700-talet och kulminerade under andra delen av 1800-talet. En strömning som till sin fysiska gestalt anammat den enkla och i vissa delar stiliserade nyklassiska stilens utformning vilken i sin mest genomförda form i princip helt saknade figurativa framställningar. I Halltorps kyrka är det dock frågan om en relativt tidig form av stilströmningen som är mer generös med dekorativa framställningar. Även läktarbarriären från 1799 och orgelfasaden, sannolikt från 1838 då kyrkan fick sitt första orgelverk, har givits ett nyklassicistiskt uttryck. Även altarringen, tillkommen vid renoveringen på 1950-talet, har givits en nyklassicistisk utformning och tar genom detta upp den i kyrkan redan dominerande stilriktningen. "Altaruppsatsen och altartavlan med sina målande, figurativa och föga avskalade framställningar, hör dock inte hemma i den ovan beskrivna nyklassicistiska traditionen, utan härför sig snarare till en tidigare, rikare och mer bildligt berättande tradition. Altaruppsatsen med altartavlan är utförd av Jonas Berggren från Kristdala. Han fick 1740 tillstånd att idka bildhuggeri och från denna tid och ett femtiotal år framåt utförde han ett stort antal altaruppsatser och predikstolar i Småland och på Öland. 1741 började han att studera i Stockholm i den s.k. bildhuggarsalen på slottets byggnadshytta där bl.a. de franska skulptörer som Carl Hårleman inkallat för att utföra de kungliga inredningarna, var verksamma. Från början var hans stil en ganska frodig bygdekonst men under stockholmstiden tillägnade han sig den senbarocka stilen med inslag av tidig rokoko. Denna stil vilken är den som altaruppsatsen i Halltorps kyrka är utförd i höll han fast vid fram 1776 då överintendent-ämbetet bildades och kom att styra (och i viss mån likrikta) utformningen av landets kyrkor. Då övergick han till den av överintendentämbetet påbjudna nyklassicismen. Berggrens kom genom sin personliga stil att prägla många kyrkomiljöer i Småland och på Öland under 1700-talets senare del. Hans styrka var den fria figurskulpturen (något som altaruppsatsen i Halltorp ger exempel på) där hans skulpturteknik är ganska grov. Detta till skillnad från ornamenten vilka var hans starka sida och han skar med verkligt mästerskap eleganta rokokomusslor och rocailler". Enligt Ivar Anderssons rapport från undersökning av kyrkan 1951-64 är detta felaktigt. Andreas Dahlström från Döderhult bör tillskrivas arbetet. Se redogörelse i händelselistan Till en annan men även den i högsta grad berättande tradition kan läggas några av de äldsta inslagen i kyrkans interiör, de medeltida kalkmålningarna. Av detta kalkmåleri återstår idag endast fragment. Bl.a. finns på den södra väggen ett stycke av en bård eventuellt från 1300-talets början och på den norra långväggen ett större målningsfragment. Denna senare rest är vad som bevarats av kyrkans antagligen ganska omfattande målningsskrud från 1400-talet och har tillskrivits den, bl.a. i Skåne och Blekinge verksamma konstnären Nils Håkansson. Framställningen ingår i en fragmentarisk Ytterstadomsscen av vars like det finns åtskilliga på kontinenten och i Sydeuropa och genom detta kan vi sätta de bevarade delarna av målningen i sitt sammanhang. Denna typ av scen bestod av Kristus-världsdomaren, som utgjorde scenens centralgestalt men som helt saknas i Halltorps kyrka. På Kristus vänstra sida brukade de sju dödssynderna avbildas och därunder de förtappade. På hans högra sida brukade dygderna avbildas och under dessa de frälsta på väg till paradiset. Sannolikt är det den senare delen med dygderna som återfinns i Halltorps kyrka. Läran om laster och dygder spelade en mycket stor roll under hela medeltiden och under 1100- och 1200-talet intog dygdernas och lasternas kamp mot varandra en central plats något som illustreras genom målningarna i kyrkan. Den kreneleringsmålning som återfinns på den norra och den södra väggen är sannolikt den ursprungliga bemålningen i den andra byggnadsetappens kor. Genom detta ger bemålningen både en bild av en ursprunglig dekoration av kyrkan och en uppfattning om den ursprungliga kyrkans utsträckning. Det fristående altarbordet i sten tillkom vid renoveringen 1951-54. Detta medger att prästen förrättar gudstjänst vänd mot församlingen vilket är något som kommit att bli allt vanligare under senare delen av 1900-talet. Dagens bemålning tillkom vid renoveringen som genomfördes år 2002 och tar med sin förhållandevis milda färgskala i grått och grönt upp och förstärker kyrkorummets nyklassicistiska prägel. I detta står altartavlan med sin mustigare färgställning (vilken sannolikt till stora delar överensstämmer med den ursprungliga) för en annan tids färgsättningsideal. Inventarier Kyrkan är mycket sparsamt försedd med konstföremål. Förutom den fasta inredningen är det främst de två enkla klassicerande nummertavlorna, den södra väggens stora oljemålning från 1800-talet (vilken tidigare varit placerad som altartavla), kollekthåvsskåpet från 1700-talet med originalbemålning, de över mittgången placerade malmkronorna från mitten av 1600talet samt den medeltida dopfunten som bidrar till kyrkorummets karaktär. Den nyss gjorda uppräkningen till trots är det frånvaron av lösa utsmyckningsdetaljer som särskilt sätter sin prägel på kyrkan. Denna frånvaros främsta påverkan kan sägas vara att den bidrar till att framhäva de konstnärliga värden som finns i den fasta inredningen. Även de kalkmålningsfragment som finns på väggarna kommer till sin rätt i den lugna atmosfär som det i övrigt sparsmakat utsmyckade kyrkorummet ger. Den medeltida dopfunten bör dock särskilt nämnas. Dess dimensionering med den vida cuppan är utmärkande för dopfuntar tillverkade på 1100- och 1200-talen. Denna utformning åskådliggör en äldre dopsed som bjöd att hela barnet skulle sänkas ned, en sed som i Sverige tillämpades fram till mitten av 1200-talet. |
