Stäng fönster ALVESTA VÄSTRA TORSÅS KYRKA 1:1 - husnr 2, VÄSTRA TORSÅS KYRKA
Byggnad - Värdering
| VÄSTRA TORSÅS KYRKA (akt.) | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
Dagens kyrka är den första kyrkan på platsen varvid äldre lämningar saknas. Kyrkorummet utmärks dock av föremål som sparades när den gamla kyrkan i Torsås by övergavs och revs. Detta ger en historisk kontinuitet och belyser en folklig vilja att vårda sitt kulturella arv. Vid färdigställandet framstod kyrkan i Lönashult som en av de största landsortskyrkorna i länet med uppemot 1550 sittplatser. Äldre bilder tydliggör hur man strävat efter att fylla nästan varje kvadratmeter med bänkrader, sidoläktarna var dessutom ovanligt stora. Exteriören kännetecknas av det sena 1800-talets stildrag med ett högrest torn med smal spira och en ökad fokusering på dekorativa element. Exempelvis fönstrens utformning och de kraftigt profilerade gesimserna tydliggör denna inställning. Ett utmärkande karaktärsdrag utgör de båda stora sidoutbyggnaderna som närmast för tanken till en korskyrka. Lanterninens omgestaltning vad gäller fasadmaterial och fönster utgör egentligen den mest påtagliga förvanskningen av exteriören. Taktäckningen har förändrats men dagens tegel- och koppartak ger ett välanpassat och traditionellt intryck. Karaktären bör därför betraktas som närmast oförvanskad och genom sitt tidstypiska men ändå något annorlunda yttre måste det kulturhistoriska värdet bedömas som mycket högt. Kyrkorummet ger ett tilltalande, funktionellt och proportionerligt intryck som till stora delar är en effekt av 1963 års restaurering. Om man bortser från denna närmast omtumlande omgestaltning så har få arbeten utförts inne i kyrkan. Uppsättandet av altarskåpet 1924 synes vara den största förändringen. Vid arbetena 1963 gick man stundom mycket bryskt fram men samtidigt valdes att försöka återanvända material och även tillföra äldre inventarier som legat undanlagda. Resultatet blev ett kyrkorum som uppfattas mer strukturerat och i viss mån även förskönat. Arkitekten skapade en fungerande gudstjänstlokal anpassad för en allt mindre församling, till- och ombyggnationer genomfördes utan att störa kyrkorummets helhetsbild. Sidoläktarnas rivning utgjorde tillsammans med den kraftiga reduceringen av antalet bänkrader i långhuset den mest påtagliga omgestaltningen. En förändring var nödvändig men rivandet av sidoläktarna får ur antikvartiskt hänseende anses som högst beklagligt då de i sin storlek och form var ovanliga samt ytterst karaktärsskapande i kyrkorummet. Interiören har sedan 1963 lämnats närmast orörd. Det kulturhistoriska värdet grundar sig på en rik inredning med en rad föremål från den äldre kyrkan samt bevarade sektioner från kyrkans tillblivelse. Rummet har funnit en stadga och utformning som bör framhållas som värdefullt. Framtida åtgärder måste därför utföras med stor varsamhet för att undvika förvanskningar av den helhetslösning som realiserades 1963. Färgsättningen kan dock med fördel utsättas för framtida omtolkningar. |
