Stäng fönster VÄXJÖ JÄTS KYRKA 1:1 - husnr 1, JÄTS KYRKA
Byggnad - Värdering
| Jäts Kyrka (akt.), JÄTS KYRKA (akt.) | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Jäts kyrka ritades år 1908 av arkitekten Erik Lallerstedt, Stockholm, som strax efter även ritade det tidigare post- och televerkshuset vid Stortorget i Växjö. Den skapades i en stram jugendstil med starka influenser av nationalromantik, en byggnadsstil som är mycket ovanlig bland länets kyrkor. Med den udda utformningen av tornets högresta spira har den en alldeles egen karaktär, även om det inte gjordes riktigt lika högt som på ritningarna. Exteriören har knappt rörts sedan kyrkan byggdes utan får betraktas som mycket välbevarad. Taktäckningen har ändrats från svartplåt till kopparplåt och snickerierna som tidigare var mörkt bruna är idag gröna. Dessa mindre förändringar har knappast någon betydelse för upplevelsen av kyrkan utifrån. Däremot byttes vid något tillfälle, troligen vid restaureringen 1965, de tidigare katedralglasen i ytterbågarna mot ofärgat råglas. De förutvarande katedralglasen var svagt färgade och gav interiören ett mildare dagsljus än dagens glas. Det vore önskvärt att dessa vid en framtida restaurering återställdes för att värna om den berövade jugendkaraktären i interiören. Restaureringen 1965 under Hans Lindén berörde endast kyrkans interiör och bidrog starkt till att omdana kyrkorummet åt det mer nyklassicistiska hållet. Väggarna putsades nästan vita och måleriet i koret putsades över. De gracilt utformade bänkarna omskapades med hela ryggstöd, vilket förändrade upplevelsen av hela rummet. De ger ett minst sagt klumpigt intryck i sammanhanget. Samtidigt sänktes läktaren och altarringen gjordes om. Den senare består dock av originaldelar. Över huvud taget kan man säga att mycket av de fina nyanserna i jugendstilen gått förlorade i interiören genom senare års restaureringar. Det handlar dock om åtgärder som inte är omöjliga att åtgärda eller kompensera. Färgsättningen i kyrkorummet upplevs som mycket splittrad. De ljusa väggarna ger i kombination med de ofärgade råglasrutorna ett kallt intryck, samtidigt som sikten ut genom fönstren omöjliggjorts. Bänkarnas knallblåa färg är ett resultat av sextiotalets restaurering, vilken mildrades med ljusare ryggstöd år 2004. Altarring och läktarbarriär går i ljust gråa och vita nyanser, med inslag av förgyllning, vilket mer anknyter till klassicistiska ideal. Taket har däremot kvar sin betsade färg, möjligen har den bättrats på och gjorts mörkare vid någon av restaureringarna. Läktarens pelare har en oren röd färg som inte korresponderar med någon annan inredningsdetalj. Dessutom är altarfönstrets målning mycket färgglad och bidrar till det något splittrade intrycket. Med svagt färgade katedralglas i ytterbågarnas rutor skulle det infallande ljuset bli mjukare och varmare, vilket möjligen kan kompensera den alltför ljusa väggfärgen. Den övriga inredningen borde ges en mer enhetlig färgsättning i ljusa men varma färger. Bänkarna har troligen varit ljust gråblå från början eller eventuellt betsade i enlighet med taket. Altarring och läktarbarriär har stilmässigt tidigare hängt ihop med dessa och bör ges en liknande färgsättning. Vapenhusets tak, vilket är ett putsat kryssvalv, är flammigt färgsatt i mörk gulockra. Det borde putsas i samma kulör som väggarna, vilket är brukligt inom kyrkobyggartraditionen. De numera överputsade målningarna i koret utgjorde kyrkans enda rent dekorativa element då den byggdes. Muralmåleri från denna tid har i många landsortskyrkor varit en efterkonstruktion för att förnya kyrkan efter senare stilideal, men i Jäts nya kyrka hör de till den epok då byggnaden uppfördes. De är alltså en viktig del av dess historia och ursprung. Dekorativt måleri från sekelskiftet 1900 avfärdas fortfarande ofta som ointressant i kyrkosammanhang, men i det här fallet hör de till den arkitektoniska utformning som kyrkan gavs. Det vore därför önskvärt att det vid kommande restaurering undersöks om dessa kan tas fram och konserveras på ett tillfredsställande sätt. Mycket av jugendstilens har gått förlorad i kyrkorummet. Detta upplevdes från början troligen som varmare och inte fullt så upplyst som det är idag med sina ofärgade rutor. Dessutom var färgsättningen mer harmonisk och bänkinredningen betydligt mindre dominerande med sin gracila utformning. Det senare är svårare att åtgärda, men med en väl genomtänkt färgsättning kan åtminstone något av sekelskiftesstämningen återskapas. |
