Stäng fönster VÄXJÖ VEDERSLÖV 5:3 - husnr 1, VEDERSLÖV KYRKA
Byggnad - Värdering
| VEDERSLÖV KYRKA (akt.) | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
Vederslövs nya kyrka är en av länets mest välbevarade kyrkor från 1800-talets slut och har därmed ett stort kulturhistoriskt värde. Kyrkan byggdes under det sena 1800-talets stil-eklekticism och hämtade därmed drag från flera olika epoker. Utifrån sett dominerar det oproportionerligt stora långskeppet som med sina höga fönster närmast påminner om en gotisk katedral. Resten av fasaden andas också nygotik, men med inslag av både klassicism i form av strikta portaler och renässans i form av frisens arkadmönster. De tidigare spåntaken och bänkinredningens formgivning anspelade på medeltida byggtraditioner. Kyrkorummets stora volym med de mycket höga fönstren har inspirerats av gotiken, liksom även den dekorativa utformningen av altarskrank och psalmnummertavlor. Den tidigare altaruppsatsen i form av ett kors med svepduk var typisk för den nyklassicistiska eran, medan orgelns fasad fått en renässansliknande utformning. Trots denna blandning utgör inredningen en väl sammanhållen enhet. Till det yttre har förändringarna inskränkt sig till byte av taktäckning, från stickspån till kopparplåt. Det var en vanlig åtgärd bland kyrkor på 1900-talet och knappast något att anmärka på. Vid tiden när kyrkan byggdes var kopparplåt heller ett inte helt ovanligt material, vilket gör det fullt acceptabelt ur kulturhistorisk synpunkt. Interiören har målats om ett antal gånger men i övrigt fått stå intakt. Det största ingreppet skedde vid 1950-talets restaurering då utrymmet under läktaren byggdes in och antalet bänkar minskades väsentligt. Knappt tjugo år senare tillkom i kyrkorummet de två läktartrapporna. Färgsättningen, som härstammar från den senare restaureringen, harmonierar dock inte alls med interiörens stil. Den mörkt blåa färgen på bänkarna är fullständigt främmande för byggnadstypen och står i stor kontrast till kyrkorummets mycket ljusa övre del. Den klassicistiska stillsamheten krockar betydligt med den allmogeinspirerade mustigheten. Enligt uppgift var interiören från början målad i vitt och guld, med bänkar och pelare i ”gulbrun masurering”, vilket troligtvis innebar en målad ekimitation. Denna medelväg mellan det alltför ljusa och alltför mörka borde vara lämplig att ha i åtanke inför en framtida inre restaurering. Pelare, bänkar och gördellister bör hållas i en nyans som framhäver dem mot det ljusa rummet och understryker deras dekorativa arkitektonsiska verkan, dock i en varmare och mildare färg än dagens blåa. Vid restaureringen 1939 bilades nischer upp för radiatorer under kyrkorummets stora fönster, dessa står fortfarande öppna. För att få en väl sammanhållen väggyta, i stället för dessa ”gluggar”, borde elementskydd av någon typ sättas upp och målas i samma nyans som innerväggarna. Masonitskivorna som spikats på läktarens spegeldörrar fyller troligen ingen funktion utan bör kunna tas bort och dörrarnas målning återställas. Trots ingreppen på 1950- och 1970-talen framstår kyrkans interiör som mycket välbevarad och kulturhistoriskt intressant. Den bör förändras så lite som möjligt, men om möjligt ges en mer passande färgsättning. |
