Stäng fönster LJUNGBY VRÅ 1:5 - husnr 1, VRÅ KYRKA
Byggnad - Värdering
| Vrå kyrka (akt.), VRÅ KYRKA (akt.) | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Vrå kyrka är en typisk representant för den nyklassicistiska kyrkoarkitekturen. En uttalad enkelhet med rena linjer och en ytterst sparsmakad utformning ifråga om dekorativa element präglar exteriören. Efter att biskop Esaias Tegnér studerat ritningsunderlaget inför kyrkans byggande framförde han starka önskemål om att volymen skulle utökas. Detta accepterade inte församlingen varvid kyrkobyggnaden idag upplevs som välanpassad och måttlig i landskapsbilden. Detta i jämförelse med många andra byar som innehar kyrkor av ansenliga och närmast överdrivna dimensioner som byggdes vid denna tid. Vid 1957 års stora renovering byttes fönster och portar vilket medförde en viss förvanskning av karaktären då antalet bågar per fönster utökades och dörrbladen gavs ett modernt intryck. Att taktäckningsmaterial har skiftat på kyrkor under 1900-talet är inte ovanligt, så skedde även i Vrå 1921. Spåntaket revs och ersattes med plåt, ur estetisk synvinkel hade en koppartäckning varit att föredra då färgen på plåten snabbt tappar sin lyster och tenderar att underhållas i begränsad omfattning. Lanterninens panel revs bort 2005 och ersattes med råsågade brädor vilket inte uppfattas från marken. Förändringen blir dock tydlig på nära håll och åtgärden får ur kulturhistoriskt synvinkel betraktas som olycklig. Kyrkorummet upplevs proportionerligt och väl sammanhållet. Inredning är överlag i originalutförande där stor återhållsamhet präglat de renoveringar som utfördes under 1900-talet. Även i Vrå tillkom de läktarunderbyggnader som ofta utfördes vid interiöra kyrko- renoveringar under 1950, 60- och 70-talet. De tillskapade rummen blev mycket djupa vilket konkret innebar att de flesta pelarna som bär läktaren gjordes osynliga från kyrkorummet. Ur proportionalitetssynpunkt är utförandet inte helt lyckat även om själva väggpartierna är diskreta ifråga om färgsättning och utformning. Fem bänkrader fick med anledning av denna åtgärd plockas bort. Även om kyrkans bänkar är ursprungliga har ombyggnader och förändringar av kvartersindelningen utförts. Sidogångar tillskapas 1921 och 1957 bekvämlighetsanpassas bänkarna samtidigt som den norra tvärgången sätts igen. Den norra sidan kom därefter att bestå av ett enda bänkkvarter. Koret är väldisponerat och av stort kulturhistoriskt värde då inredning och struktur bevarats. Den magnifika altaruppsättningen är ovanlig i sin uppbyggnad eftersom placeringen möjliggjorde att en sakristia kunde iordningställas bakom den breda omfattningen. Denna lösning som var något originell försvann 1957 genom att sakristian flyttades till den norra läktarunderbyggnaden. Åtgärden som ur ett byggnadshistoriskt hänseende var beklaglig påverkade emellertid karaktären i koret marginellt då utrymmet knappast uppfattades från kyrkorummet. Färgsättningen har förändrats men dagens kulörer ger ett behagligt intryck som smälter väl in med kyrkorummets karaktär och tidsskikt. Framtida åtgärdsprogram bör vara mycket restriktiva vad gäller drastiska färgsättningsförslag då rådande komposition fungerar väl. Förbindelsen till läktaren är fortfarande koncentrerad till trappan i vapenhuset. I samband med tillkomst av läktarunderbyggnader revs ofta dessa trappor varvid nya förlades i kyrkorummet. I Vrå skedde inte detta varvid ursprunglig trapplösning har bevarats även om själva trappan härstammar från 1969. Vapenhuset upplevs dock något trångt genom de skåp och klädhängare som tillkommit. En bättre lösning vore här att föredra. Läktaren innehåller förutom den omistliga orgeln även äldre fasta bänkar som inte byggdes om 1957. Dessa bör bevaras på plats då de tydliggör hur enkelt och faktiskt obekvämt man satt i kyrkorna förr. |
