Stäng fönster MÖRBYLÅNGA STENÅSA KYRKA 1:1 - husnr 1, STENÅSA KYRKA
Byggnad - Värdering
| STENÅSA KYRKA (akt.) | |
| 7/1/10 |
| Motivering |
|---|
|
ÖVERGRIPANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR KYRKOMILJÖ OCH KYRKA Allmän bakgrund De öländska kyrkorna har en betydligt högre andel ombyggda medeltidskyrkor än fastlandet. Dessa medeltida sockenkyrkor var i huvudsak uppförda på 1100-talet som enkla absidkyrkor, men byggdes ofta om under 1200-talets orostider och befästes. Under de följande seklernas krig kom kyrkorna ofta att användas som skydd för befolkningen. Krigen, som vid flera tillfällen drabbade ölänningarna och deras kyrkor hårt ända fram till 1700-talet, var en viktig orsak till att det gick långsamt med återuppbyggnad och att underhållet ofta fick stå tillbaka för återanskaffning av nödvändiga inventarier. Vid 1700-talets mitt var kyrkobeståndet i princip oförändrat sedan medeltiden och utgjordes av en brokig samling kombinerade kyrkor och sockenbefästningar vilka också användes som magasin. Att anpassa dessa trånga och dåligt underhållna byggnader för de växande församlingarnas behov var en svår uppgift. Kyrkorna på Öland har formats av öns relativa fattigdom och isolering, vilket sannolikt har bidragit till att ge lokala självständiga och uppfinningsrika byggmästare utrymme att återanvända och ta tillvara så mycket som möjligt av de äldre kyrkorna. Denna sparsamhet har lett till att proportionsförhållandena vanligen är långt ifrån den klassiska harmoni som förordades av Överintendentsämbetet vid tiden. Tornen är ofta kraftiga i förhållande till långhusen, lanterninerna stora och fönstren på tornen gärna små. Närmast de nyklassicistiska idealen kommer de kyrkor på ön som nybyggdes på 1820-talet och framåt. Från början till mitten av 1800-talet ledde de stabilare politiska och ekonomiska förhållandena tillsammans med en stadigt växande folkmängd till ökad kyrkobyggnadsverksamhet på Öland, liksom i landet i övrigt. På Öland kom dock om- och tillbyggnader att vara vanligare än hel nybyggnad. Genom en kunglig förordning 1759 hade byggande av klockstaplar av trä förbjudits på det trädfattiga Öland. De medeltida tornen påbyggdes därför med lanterniner i klassicistisk stil för att härbärgera kyrkklockorna. Kyrkomiljön och kyrkan med fast inredning och inventarier Man tror att den första kyrkan i Stenåsa uppfördes på samma plats som den nuvarande på 1000-talet. Den var av trä och uppförd i skiftesverk – eller i stavteknik, vilketdera har inte gått att avgöra. Det släta lergolvet som påträffades vid den arkeologiska undersökningen i samband med renoveringen 1956 har tolkats som golvet i den första träkyrkan. I mitten eller senare delen av 1100-talet byggdes kyrkan till med ett absidkor av sten. Altarskivan som hörde till denna byggnadstid fanns kvar i kyrkan så långt fram som 1830 när den nämns i en inventarieförteckning. När den gamla kyrkan revs 1831 flyttades altarskivan av kalksten till prästgården i Södra Kvinneby, där den användes som trappsten utanför norra flygeln. Murresterna från koret hade en ansenlig tjocklek. Möjligen berodde det på att man planerade bygga ett torn ovanpå koret. Senare byggdes ett nytt långhus av sten omkring det gamla. Mitt i långhuset murades en stor pelare och på denna vilade östra muren till ett västtorn. Tornets övriga tre sidor reste sig över långhusets västra del. Byggnadshistorien i några av de öländska kyrkorna tyder på en liknande utveckling. Förutom Stenåsa uppvisar även kyrkorna i Föra, Köping och Runsten tecken på att ett kor i sten har byggts till en kyrka av trä. I mitten av 1200-talets förlängdes kyrkan med det dubbla med ett fullbrett rakslutet kor. Byggmästaren Håkan Tanna medverkade troligen vid ombyggnaden av flera öländska kyrkor vid denna tid. Stenåsa var en av dem. I den bevarade medeltidskyrkan i Gärdslösa går det fortfarande att beskåda sydportalen som förmodligen är ett verk av nämnde Tannas. Koret i Stenåsa kyrka var välvt med två kryssvalv, till koret fanns en ståtlig stenportal och i öster fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Glasskärvor som påträffades vid renoveringen 1956 härrör från dessa. Kyrkans utseende framgår av Rhezelius teckning från 1643. (bild nr 4, bilaga 15) Under 1700-talets senare del sker en del moderniseringar i kyrkan. En ny altaruppsats och en ny predikstol inköptes 1766. Upphovsman till båda dessa verk var den i kyrkor flitigt anlitade bildhuggaren Jonas Berggren från Målilla. Hur de såg ut på plats i den gamla kyrkan finns förevigat på en teckning av Löfgren från 1810-talet. (bild nr 6 bilaga 15) Både altaruppsats och predikstol flyttades över till den nya kyrkan. Det tidiga 1800-talets befolkningsökning var stor i Stenåsa. Kyrkan blev för trång och till slut bestämde man sig för att bygga en helt ny kyrka. Det ingår därför inga medeltida murar i bevarade i dagens byggnad. Den nya kyrkan byggdes utanpå den gamla vilket gör att det finns rester av den gamla kyrkan under den nya kyrkans golv. Kyrkobygget i Stenåsa påbörjades 1830 av byggmästare Håkan Göth, fullföljdes 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Petter Ekholm dog ca 1832, således alldeles efter att han slutfört bygget i Stenåsa. Kyrkan ritades av Samuel Enander 1829. Enander var arkitekt med titeln konduktör på Överintendentämbetet i Stockholm. Som sådan levererade han ritningar till många kyrkor runt hela Sverige. I Småland uppfördes åtta kyrkor efter hans hand, t.ex. Långemåla kyrka 1828-34 och Ålems kyrka 1829-30. På Öland ritade han lanterninen till Vickleby kyrka år 1818. Kyrkan i Stenåsa är uppförd på den medeltida kyrkans plats med den nya kyrkans östgavel lagd rakt över den gamlas. Kyrkobyggnaden återgår på Enanders ritning, men när det gäller detaljer har byggmästarna frångått arkitektens förslag. De stora rundbågiga och de cirkelrunda fönstren i tornet liksom den öppna lanterninen utfördes aldrig. Tornet försågs istället med små ljusgluggar och lanterninen gjordes åttakantig. På långhuset däremot stämmer ritningen väl med de fönster och dörrar som faktiskt byggdes. Planformen med det fullbreda och rakslutna koret valde man också att följa. Enander hade ritat en stramt klassicistisk lanternin till Stenåsa som till typen mer liknade den som tidigare byggdes efter hans ritningar i Vickleby. I Stenåsa valde man emellertid att göra lanterninen åttakantig. De kraftiga lanterninerna som innehåller klockbockar är som nämnts ett regionalt särdrag för de öländska kyrkorna. Det tidigaste exemplet på en åttakantig lanternin är den på Köpings kyrka. Den byggdes 1805-08 efter ritningar av byggmästare Johan Pettersson. Formen kan sannolikt härledas till lanterninerna på domkyrkan i Kalmar, och kom senare att användas många gånger, särskilt av byggmästaren Per Isberg som byggde inte mindre än 13 lanterniner med variationer på samma tema. Vid renoveringen 1928 grävdes en källare med plats för varmluftsanläggningen ut under en del av kyrkan. Nedgången till källaren blev från norra sidan, alldeles väster om sakristian. Stenåsa kyrka genomgick en omfattande renovering år 1956. Den största förändringen i exteriören var omgestaltningen av dörrpartierna. Det breda partiet med putsad bandrustik togs bort och fasaden gjordes istället slät. Nya kopparklädda dörrar med konstnärlig utsmyckning i relief tillkom både i väster och söder. År 1961 fick båda portarna omfattningar av röd kalksten. I långhusets fönster byttes ytterbågarna mot ospröjsade lufter. Fönstren kompletterades också med blyspröjsade innerbågar. Sakristian, som tidigare endast gått att nå inifrån kyrkan fick en dörr med kalkstenstrappa åt öster. På 1960-talet byttes fönstren ut i tornet. Övriga åtgärder som gjort på kyrkan genom åren har varit av underhållskaraktär. Den senaste större utvändiga renoveringen gjordes 1993. Förutom lagning och målning av fasaderna gjordes stora arbeten på lanternin och torntak. På grund av omfattande rötskador byttes mycket material. Lanterninens gamla panel behölls dock bakom en helt nygjord i liknande utförande. I sina grunddrag uppvisar Stenåsa kyrkas interiör fortfarande drag som är typiska för de nyklassicistiska kyrkorna. Det rymliga kyrkorummet täcks av ett trätunnvalv och får in rikligt med dagsljus genom de höga rundbågiga fönsteröppningarna. Altaruppsatsen, predikstolen, delar av bänkinredningen samt läktaren har funnits i kyrkan sedan den uppfördes. Orgelfasaden är från kyrkans första orgel som installerades 1878. 1902 målades väggarna med ett tidsypiskt dekormåleri som fortfarande finns bevarat, om än i en något ljusare färgställning sedan 1956. I de öländska kyrkorna finns det generellt ganska lite kvar i interiörerna av det sena 1800-talets stora stilrenoveringar. Omgestaltningen i nygotik som gjordes i Gräsgård är fortfarande skönjbar, men det är endast Stenåsa kyrka som har kvar dekormålning på väggar och i takvalv. Bänkinredningen byggdes om och fick en annan indelning vid renoveringen 1956. Till skillnad från flertalet kyrkor så har det aldrig byggts någon läktarunderbyggnad i Stenåsa. Sammanfattningsvis: * Stenåsa kyrka ligger som brukligt är för kyrkorna på Ölands östra sida, utmed Ancylussjöns högsta kustlinje. *Kyrkplatsen har medeltida ursprung och det finns byggnadsrester bevarade från den medeltida kyrkan i den nuvarande kyrkans grund. *Kyrkans nuvarande utseende, exteriört, är ett resultat av nybyggnad av hela kyrkan 1831 samt renoveringen 1956. Kyrkans exteriör har ett nyklassicistiskt uttryck som är vanligt inom Växjö stift. Koppardörrarna från 1956 och portalomfattningarna av kalksten är tidstypiska och tydligt karaktärsskapande tillägg. * Interiört har kyrkan kvar grunddragen i sitt nyklassicistiska uttryck. Det är dock det bevarade dekormåleriet från 1902 på väggarna och i taket som skiljer ut Stenåsa kyrka från övriga nyklassicistiska kyrkor på Öland. Dekormåleriet sätter stor prägel på kyrkorummet. *Av inventarier kan särskilt framhållas den medeltida dopfunten, samt altaruppsatsen och predikstolen som överflyttades från den gamla kyrkan. |
