Stäng fönster MÖRBYLÅNGA TORSLUNDA 4:48 - husnr 1, TORSLUNDA KYRKA
Byggnad - Värdering
| TORSLUNDA KYRKA (akt.) | |
| 10/17/05 |
| Motivering |
|---|
|
ÖVERGRIPANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING I boken Öland Landskapets kyrkor, utgiven av Riksantikvarieämbetet 2003, framhålls att få landskap i Sverige kan visa upp ett så tydligt samband mellan naturlandskapets förutsättningar och bebyggelsens lokalisering som Öland. Sambandet gäller även kyrkornas placering. Utifrån naturgeografiska och odlingsmässiga förutsättningar delar författaren in Öland i fem regioner: 1. Västra landborgen mellan Ottenby i söder och Borgholm i norr. 2. Inre Öland mellan Torslunda och Borgholm. 3. Stora allvaret med omgivningar. 4. Östra landborgen mellan Ottenby och Egby. Norra Öland, norr om Borgholm. Torslunda ligger i skärningspunkten mellan områdena 1, 2 och 3, och har alltså ett varierat landskap. Placeringen av kyrkan följer mönstret från region 1, med en placering intill Västra landborgen och nära kommunikationsstråket, nuvarande väg 136. Torslunda kyrka, tillsammans med kyrkorna i Algutsrum, Vickleby och Resmo, ses som de främsta representanterna bland raden kyrkor utefter Västra landborgen. Kyrkorna ligger högt i landskapet med vida utblickar. Torslunda kyrka skiljer sig från de övriga genom att den ursprungligen inte legat i direkt anslutning till bybebyggelse. Man framhåller emellertid att här finns en av landets äldsta ännu i bruk varande skolor, från 1830-talet, jämte prästgård, fattigstuga och en del malmbebyggelse. Prästgården med sina båda flyglar ligger väster om gamla kyrkogården. Huvudbyggnaden, som är av trä, är från 1840. Den har ett brutet tegelklätt tak. Utformningen är påverkad av tidens herrgårdsstil, som bl.a. spreds via C. Wijnblads ”Ritningar på fyratio wåningshus” (1755). I rapporten från den prästgårdsinventering som utfördes av Kalmar läns museum på 1980-talet beskrivs prästgården i Torslunda som en av de välbevarade präst- och komministergårdar från 1800-talets förra hälft som finns på Öland. De övriga är Vickleby (1818), Löt (ca 1820), Runsten (1831, Smedby (1845) och Dyrestad (ca 1860). Torslunda prästgårds likheter med herrgårdsmiljöer understryks av de båda flygelbyggnaderna, som genom sin placering ramar in platsen framför prästgårdens entré. Flyglarna, som är byggda av sten, uppfördes 1830, tio år innan huvudbyggnaden. Den norra flygeln används som församlingshem och har byggts till i två etapper. Tillbyggnaderna är gjorda i modern stil men underordnar sig ändå den ursprungliga byggnaden i volym och placering. Gårdsmiljöns ursprungliga utformning är fortfarande tydlig. Av övriga byggnader i kyrkans närhet är två särskilt viktiga för förståelsen av platsens historia. Sydväst om gamla kyrkogården ligger en rödfärgad skiftesverkslada med vasstak. Av äldre teckningar och fotografier framgår att det i detta område av prästgårdens marker funnits ett flertal liknande lador. Många revs under 1960-talet för att ge plats åt den nuvarande parkeringen. Öster om landsvägen, mitt emot gamla kyrkogårdens sydöstra del, ligger kyrkans tidigare bårhus. Huset har putsade stenväggar och tegelklätt sadeltak. Näst efter kyrkan är det gamla bårhuset troligen den äldsta byggnaden i Torslunda. Av de nyare byggnaderna i kyrkans närhet har det nya bårhuset den arkitektoniskt mest framträdande utformningen. Bårhuset ligger norr om den gamla kyrkogården, inne på den nya kyrkogårdens område. Byggnadens ursprungliga del mot söder är från 1961, ritad av arkitekten Gösta Gerdsiö från Kalmar. Mest omsorgsfullt utformad är södergaveln, med fasad av kalksten och port av ek. År 2000 förlängdes byggnaden mot norr. Tillbyggnaden är utförd i samma stil som den ursprungliga delen. Torslunda kyrka har en lång och komplicerad byggnadshistoria – som idag är svår att utläsa. Kyrkans äldsta delar antas vara från 1100-talet. Den bestod då av långhus, kor och troligen halvrund absid. Av dessa murar återstår nu endast norrväggen och norrportalen. Den lilla tornlösa romanska kyrkan byggdes om- och till i många olika etapper. Den försågs med ett östtorn, byggt på det ursprungliga koret. Ett västtorn byggdes intill västgaveln. I detta skede var kyrkan, i likhet med nästan hälften av öns övriga medeltida kyrkor, en s.k. ”klövsadelkyrka.” Ett större kor byggdes därefter mot öster. En enplans tillbyggnad uppfördes mot söder. Västtornet revs 1729 (enligt Svennebring) eller 1706 (enligt Ullén, i Öland Landskapets kyrkor). Teckningar visande kyrkan både med och utan västtorn finns bevarade, se bilagor. Teckningarna är från 1634 och 1749. En genomgripande ombyggnad av kyrkan gjordes 1776. I likhet med uppgifterna om västtornet är dateringen av övriga ovan nämnda förändringar före 1776 osäkra. Olika källor anger skilda årtal. Den kronologiskt upplagda historiken under II.1.3 Kyrkobyggnaden bygger huvudsakligen på uppgifter i Otto Svennebrings text om kyrkan från 1976, utgiven till 200-årsjubileet av den stora ombyggnaden. Vid ombyggnaden 1766 förenklades kyrkans planform radikalt. Den södra muren på ”nykyrkan”, tillbyggnaden mot söder, gavs samma längd som kyrkans norrvägg. Alla mellanväggar och livförskjutningar hos de byggnadsvolymer som tidigare tillsammans utgjort långhus och kor togs bort. Långhus och kor fick sin nuvarande utbredning i form av en enkel rektangel. I detta skede saknade kyrkan torn. Detta uppfördes 1819. Sakristian fanns liksom tidigare norr om koret. Kyrkans utseende just före och efter tornet byggdes visas på en teckning av Nils Isak Löfgren, se bilaga. Ansvarig för ombyggnaden var mur- och byggmästaren Henrik Wermelin (1731-1807). Wermelin var en av de första mästarna i det murarmästarskrå som 1772 inrättats i Kalmar. Omvandlingen av Torslunda kyrka ses som inledningen av en större nybyggnadsperiod. Under åren 1760-1860 ersattes 23 av öns 33 gamla sockenkyrkor och fyra ombyggdes kraftigt. Wermelins förnyelse av Torslunda kyrka innebar också lanseringen av en ny kyrkotyp på Öland. Den byggdes om till en stor salskyrka med låga mursträckningar, sadeltak och höga, motställda och symmetriskt placerade fönsteröppningar. Förändringen var en anpassning till tidens och den nyklassicistiska arkitekturens nya krav på stora ljusa predikolokaler. Vid utformningen av de nya muröppninarna har Wermelin emellertid använt sig av ett för nyklassicismen mycket ovanligt stilmedel. Den nya korportalen och alla fönsteröppningarna gavs en markerat spetsbågig form. Under nyklassicismen utformades muröppningar generellt med rundbågig avslutning. Wermelin måste ha valt spetsbågeformen som en anpassning till den befintliga gotiska sydportalen från omkring 1300. En teori som framförs i Öland Landskapets kyrkor är också att Wermelin kan ha påverkats av Åby kyrka norr om Kalmar, där en liknande gotisering genomfördes 1774-78. Wermelin valde senare spetsbågiga fönster även vid moderniseringen av Resmo kyrka 1785 och av Kastlösa kyrka på 1790-talet. Tornet från 1819 uppfördes av häradsmurmästaren Johan Söderström, som tidigare samarbetat med Henrik Wermelin. Båda var enligt boken Öland Landskapets kyrkor bosatta i Torslunda socken. En ritning till tornet upprättades av Överintendentsämbetet 1818, se bilaga T.72/1 under flik 16. Johan Söderström har i detaljutformningen frångått ritningen på de flesta punkter, utom vad gäller det runda fönstret över entrén. Kyrkans utformning med västtorn och salskyrka följer nyklassicismens mönster. Det speciella med Torslunda kyrka är att den var den första salskyrkan på Öland, och att byggmästaren Wermelin givit muröppningarna spetsbågig istället för rundbågig avslutning. Kyrkans gotiska sydportal från omkring 1300 är mycket värdefull, både i sig själv och som förelaga till 1770-talets öppningar. Den igenmurade rundbågiga portalen mot norr är det tydligaste spåret av kyrkans äldsta byggnadsetapp. Av övriga utvändiga byggnadsdetaljer är de olika entréernas dörr- och portblad också intressanta. De är alla omsorgsfullt utformade och har bevarade gamla låsanordningar. Vid genomgången av arkivmaterial har det inte förekommit några uppgifter som tyder på att långhusets väggar vid något tillfälle helt frilagts från puts, medan detta skett på såväl torn som sakristia (1993 resp. 1926). 1770-talets puts bör alltså finnas kvar på långhuset. Mot norr kan även finnas bevarade rester av medeltida putsskikt. Den tidigaste interiörbilden från Torslunda kyrka utgörs av en liten teckning av Nils Isak Löfgren från omkring 1820, se bild 25. Den monumentala altaruppställningen och predikstolen hade tillkommit 1794, efter ritningar av Per Wilhelm Palmroth vid Överintendentsämbetet. Se ritning T.72/2-3 under flik 16. Mittpartiet i altaruppställningen utgjordes vid denna tid av ett stort krucifix mot en målad bakgrund. Krucifixet byttes vid 1881 års invändiga ombyggnadsarbeten mot en målad altartavla. Krucifixet hänger idag på norra långhusväggen. Samma år, 1881, ersattes det tresidigt brutna innertaket med dagens flacka tunnvalv. Övriga förändringar som skett är att bänkinredningen byggts om och förskjutits längre bak, samt att golvbeläggningen bytts från trä till kalksten. Förändringen av golvmaterial genomfördes först 2002. Brädgolvet från 1766 hade emellertid bytts ut 1915. Den förhöjning av korgolvet som tillkom 1915 togs bort 2002. Som beskrivits ovan tog det efter ombyggnaden 1776 nästan 20 år, till 1794, innan arbetena fullföljdes även invändigt. I många av de andra öländska kyrkor som senare byggdes om till salskyrkor har äldre altare och predikstolar blivit kvar eller omarbetats, vilket givit kyrkorummen en blandning av olika arkitektoniska stilar. I Torslunda har emellertid omvandlingen efter de nyklassicistiska idealen genomförts konsekvent. De ombyggnader av kyrkan som skett senare har inte på något genomgripande sätt förändrat karaktären från 1776. Kyrkorummet nyklassicistiska prägel består. Det flacka tunnvalvet från 1881 är förknippat med denna typ av salskyrkor. Vid den senaste invändiga ombyggnaden år 2002 återupptogs den halvrunda avslutningen av bänkinredningen framme vid koret. Utförandet hade byggts bort 1915. Av resonemanget framgår att ett bevarande av kyrkans fasta inredning från 1790-talet är mycket viktigt för dess kulturhistoriska värde. Den slutna bänkinredningen är också ett väsentligt inslag, liksom den ovanligt djupa orgelläktaren. Av övriga invändiga byggnadsdelar kan dörren mellan koret och sakristian framhållas. Den har ett mycket ålderdomligt utförande och bör ha tillkommit före 1776. Dörren mellan kyrkorummet och vapenhuset är liksom dörrarna under läktartrappan från 1915. Utförandet av den först nämnda har samordnats med den stora ytterporten mot väster. De andra är utförda som spegeldörrar. Kyrkans kulturhistoriskt värdefulla inventarier är sammanställda rapporten från den dokumentation som gjordes av Kalmar läns museum 1983, se vidare under II.6. Det i alla texter mest uppmärksammade föremålet är kyrkans altarskåp från 1400-talet. |
