Stäng fönster HÖGSBY HÖGSBY 8:1 - husnr 2, HÖGSBY KYRKA
Byggnad - Värdering
| Högsby kyrka (akt.), HÖGSBY KYRKA (akt.) | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Alla kyrkor har generella värden och som alla andra kyrkor byggda före utgången av år 1939 skyddas Högsby kyrka genom Kulturminneslagen (SFS 1988:950). Lagskyddet är ett uttryck för att dessa kyrkor anses ha ett högt kulturhistoriskt värde. Det är inte enbart kvalitativa, estetiska eller historiska egenskaper som tillmäts värde, utan också symboliska, icke-materiella. Varje kyrka utgör ett lokalt kulturarv för sin bygd och är ofta bland de äldsta byggnaderna i socken. Kyrkorna har generella värden, d v s sådana som är gemensamma för alla kyrkor. I skriften ”Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning av kyrkor”, utgiven av Riksantikvarieämbetet, ges exempel på sådana värden och karaktärsdrag. Kyrkan och kyrkomiljön är karaktärsskapande för bygden, ett landmärke och en orienteringspunkt i landskapet. Den är en symbol för trygghet, kontinuitet och förankring i tillvaron. Det lagliga skyddet omfattar kyrkobyggnadens exteriör och interiör, dess inventarier samt kyrkogården med dess byggnader och fasta anordningar. Högsby kyrka är byggd redan på 1200-talet och är samhällets äldsta byggand och den punkt kring vilken samhället vuxit upp vilket ger kyrkan ett stort kontinuitetsvärde. I sitt murverk bevarar kyrkan mycket information om sin tillbyggnadsfaser. Detta tillsammans med det faktum att det är svårt att komma över äldre skriftligt källmaterial gör att kyrkan är ett viktigt fysiskt källmaterial vilket ger den ett byggnads¬historiskt värde. Då det finns mycket få medeltida kyrkor bevarade, framförallt i denna del av länet, gör det att det byggnadshistoriska värdet ytterligare förstärks. Det samhällshistoriska värdet får kyrkan framförallt genom sin funktion som spegel av socknens utveckling men även en utveckling och förändring generell för riket vilken tar sig uttryck i hur renoveringarna och omdanat kyrkan. Som exempel på detta kan den under 1700-talet förändrade liturgin, stå. Under denna tid kom prästen allt mer att ses som en pedagog vilken i samhällets tjänst upplyste medborgarna. Kyrkobyggnaden uppfattades därför allt mindre som en helig plats där sakramenten och Guds nåd utdelades allt mer som en sal där statsmakten, represen¬terad av prästen, undervisade menigheten. Detta avspeglas framförallt i hur kyrkorummet förändrats från ett medeltida, mystifierat, katolskt kyrkorum till den reformerade kyrkans klara och överskådliga kyrkorum där predikan och den egna upplevelsen av Gud hade en mer framträdande plats. Denna förändring manifesterar sig i Högsby kyrka framförallt genom renoveringen 1774 som framförallt interiört ändrar kyrkans karaktär genom att pelare och valv tasbort och ersätts av ett tunnvälvt trätak, det medeltida altarskåpet i koret flyttas bort och det medeltida altarbordet kläs in med bräder. Som ytterligare ett exempel kan nämnas den från mitten av 1700-talet ökande befolkningen i Sverige. En utveckling som gjorde att församlingarna blev allt större och man hade svårt att få rum i de äldre, ofta medel¬tida, kyrkorna. För Högsbys del tycks trångboddheten komma tidigt och redan 1748 utökar man bänk¬platserna med en läktare på var sida om orgeln vilket något senare även kompletteras med bänkar i koret. Förutom kyrkorummets uppbyggnad manifesterar sig den förändrade synen på kyrkorummet genom att kyrkan under 1600-talet blir en ”minneskyrka” då dagens mest framträdande inventarier till kommer. Då det katolska kyrkorummet viker för det tidigare beskrivna mer avmystifierade kyrko¬rummet ges även profana inventarier som begravningsvapen och epitafier plats i kyrkorna, ett bruk som är säreget för det svensk-finska riket men som även förekom i stormaktstidens svenska besittningar i Baltikum och Nordtyskland. Högsby kyrka har en stor och för kyrkorummet mycket miljöskapande samling begravningsvapen och epitafier. Bruket uppkom redan i slutet av 1500-talet men de flesta bevarade vapen- och minnes¬tavlorna är, liksom Högsbys kyrkas, från 1600-talet och 1700-talet. Kyrkans omgestaltning vid renoveringen år 1884-85 till det sena 1800-talets historiserande medeltidsstilar är ett av dagens mest karaktäristiska drag och en viktig del av byggnadens arkitektoniska värde. C. G. Brunius, arkitekt och professor i Lund, var en av sin tids mest tongivande röst vad gällde arkitektonisk utformning av framförallt kyrkor. Han började på 1830-talet att propagera för studiet av medeltida kyrko¬byggnads¬konst och vändes sig starkt mot "den fördärvade renässansen" och de enkla klassicistiska kyrkobyggnaderna som han fann stötande i sitt profana uttryck. Han ansåg den medeltida tempelbyggnadskonsten oöver-träffad men menade att det var omgivningarna som borde avgöra om det var den tyngre rund¬bågi¬ga eller den lättare spetsbågiga stilen som skulle användas. En av hans huvud-principer vad gällde kyrko¬rummets utformning var vikten av ett rikt upplyst och domine¬ran¬de kor. Det var dock inte alla delar av medeltiden som väckte hans gillande. Altaret ville han t.ex. hålla enkelt och vände sig mot de medeltida altarskåpen vilka han såg som avgudabilder med ”tröttande effekt”. Även om renoveringen i Högsby kyrka, under A.F. Nyström, gjordes först 1885 bär den drag av Brunius idéer, framför¬allt i den historiserande blandningen av gotik och romanik. Exteriört är det fram¬förallt nyromaniken som bidragit till kyrkans karaktär i form av horisonta¬liteten i uppbyggnaden av mur och dekor. Som exempel kan nämnas ljud¬öppningarnas motiv, de rund¬bågiga fönsteröppningarna med karaktäristisk list¬drag¬ning i ovankant; blinderingarna och deras utformning; portarnas utform¬ning med nitad koppar¬beklädnad och beslag i form av ornamentala bandgångjärn liksom tornets spira. Till den nygotiska stilriktningen kan i exteriören räknas det sätt på vilket syd- och nordportalernas omfattningar, vilkas trappgavlar lånat sitt motiv från en medeltida hansaarkitektur, bryter horisontali¬teten i takfoten. Även den tolkning som gjorts av den gotiska stilriktningens spröjsning av glasade partier samt de i väst-väggen upptagna fönsteröppningarna, kan påräknas gotiserande stildrag men är även en vanlig utformning för deneklektiska stilriktningen kyrkan är byggd i och som var vanlig vid tiden. Också det faktum att man i västgavelns fönster samt i den övre delen av långsidornas fönster använt färgat glas, pekar mot den gotiska stilriktningen. Interiört maifesterar sig ny-roma¬niken fram¬för¬allt i den horisontalitet och det repetetiva rundbågiga motiv som används som dekorativa element fram¬för¬allt den mindre rundbågsfris som löper strax under det tunn-välvda taket. Även det sätt på vilket takets välvning, accen¬tu¬eras av de putsade, och på vägglivet neddragna, valvbågarna härrör från denna stilriktning. Interiört är det annars inredningen som bär de, från gotiken lånade, stilelementen i form av den i gjutjärn utförda och genom¬brutna altarringen, med fyrpass¬liknande former samt bänkinred¬ningens gotiserande bänk¬gavlar. De i koret upptagna fönsteröppningarna med färgat glas, den förhållandevis enkla altar¬uppsatsen i form av den obemålade Kristuskopian skulle i sin tur kunna hänföras till den av Brunius anförda utformningen. Förutom detta kan sägas att sam¬existensen av kyrkans olika tids¬lager och stilriktningar är en mycket stor kvalitet i byggna¬den som ger den ett stort kontinuitetsvärde. En harmonisk hel¬het har skapats av kyrkans skilda historiska uttryck från det medeltida altarskåpet, dopfunten och triumf¬krucifixet; över 1600-talets omdanade kyrkorum med predikstol, epitafier och garvvapen; via det sena 1700-talets öppna kyrkorum med tunnvälvt tak och det sena 1800-talets gestaltning av medeltida stilideal; till 1960-talets läktar¬under¬byggnad och 2000-talets renovering vars främsta tillägg i form av tillgänglighets¬anpass¬ning samt en respektfull sam-gestalt¬ning av kyrko¬rummet, utförd genom en samman¬hållen färgsättning. |
