Stäng fönster VÄXJÖ ORMESBERGA 3:1 - husnr 2, ORMESBERGA KYRKA
Byggnad - Värdering
| Ormesberga kyrka (akt.), ORMESBERGA KYRKA (akt.) | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
Ormesberga kyrka härstammar från 1600-talets senare del och tillkom därmed under barocken. Den var från början en enkel salkyrka med ett tillbyggt vapenhus av trä. Under de följande århundradena växte kyrkan i takt med församlingen och fick ett gravkor i öster, en sakristia i norr och slutligen ett rejält torn i väster. Den lilla sockenkyrkan med sitt högresta tak förändrades med tiden och utvecklades till ett nyklassicistiskt tempel. Kyrkan är visserligen fortfarande relativt liten, men påminner i utseende och proportioner mycket om de Tegnérkyrkor som byggdes under sent 1700-tal och början av 1800-talet. Fasaderna är enkla och outsmyckade och präglas av de jämnstora muröppningarna för dörrar och fönster och deras jämna placering. Planen saknar dock nyklassicismens stränga symmetrikrav och vid närmare anblick ser man att fönstren blivit förstorade efter hand och inte hamnat helt i linje med varandra. Helhetsintrycket präglas därför av denna dualitet – dels efterbildningen av 1800-talets kyrkoideal och dels de mer ålderdomliga inslagen i form av exempelvis de högresta spåntaken. Båda dessa sidor är av stort värde för byggnaden. Interiören präglas av sin stilblandning, där mycket lite av de två första århundradena återstår. De enda egentliga barocka inslagen utgörs av det rikt snidade epitafium och den gamla altaruppsats som hänger på korets sidoväggar, samt de gravhällar som ligger i korets golv. Orgelfasaden, läktaren och dess målningar kommer från 1700-talet, men i övrigt har inredningen såsom bänkar, altaruppställning, altarring och predikstol tillkommit under 1800-talet. Detta har satt sin prägel på interiören som fått en enkel klassicistisk utformning. Vid 1950-talets stora restaurering fanns planer på att omgestalta interiören för att få tillbaka känslan av 1600- och 1700-tal. Detta motsatte sig Kungliga byggnadsstyrelsen som istället tyckte att man borde värna om den prägel som interiören fått under 1800-talet. Denna uppfattning torde fortfarande gälla eftersom en sådan omgestaltning till något äldre än det nuvarande vore ett stort ingrepp i kyrkans historiska autenticitet. Dessa olika ”tidslager” i interiören har sitt eget kulturhistoriska värde och är därmed intressant att bevara i största möjliga utsträckning vid framtida restaureringar. Målningen i kyrkan är dämpat neutral i en färgskala som ansluter till de klassicistiska idealen. Möjligen kunde ådringen av bänkdörrarnas speglar göras något mindre grov. |
