Stäng fönster Stockholm kn, FAGERSJÖ, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Fagersjö Fagersjö har ett utomordentligt naturskönt läge ned mot sjön Magelungens strand. Här är alla gator uppkallade efter det rika fågellivet i de utbredda vassarna längs stranden och som gör den nordvästra delen av Magelungen till ett av Stockholms intressantaste sjöfågelområden. Inom ett ganska begränsat område samsas en rad olika typer av bebyggelse; det lilla stationssamhället med sina villor från seklets början, längs stranden villor av olika ålder och karaktär samt vidare flerfamiljshus, radhus och en skola från 1960 -talet. Fagersjö har fått sitt namn av det vackra läget vid sjön Magelungen och inte, som så många andra stadsdelar i ytterstaden, efter någon äldre gård eller något torp på platsen. Kanske tyckte man att den enda agrara bebyggelse som fanns här hade ett för udda namn för att få namnge den nya stadsdel som växte upp här i början av 1900-talet. Hackmyra, som torpet hette, löd under Farsta gård. I september 1899 fick Stockholm-Nynäs Järnvägsaktiebolag tillstånd av Kungl Maj:t att dra fram järnvägen från Nynäshamn mellan sjöarna Drevviken och Magelungen till Älvsjö station, där den anknöt till stambanan. I december 1901 öppnades järnvägen för allmän trafik. Fagersjö stationshus, som låg öster om järnvägen, strax söder om korsningen Magelungsvägen och Fagersjövägen, togs i bruk något år senare. Med järnvägens tillkomst kunde förutsättningarna sägas ha varit goda för en utbyggnad av trakten. Redan 1897 hade två välkända grosshandlare, Fredrik Althainz och Carl Bengtsson, köpt Farsta gård och dess marker, omkring 1 000 hektar, vari det blivande Fagersjö ingick. År 1901 hade de bildat AB Södertörns Villastad i syfte att stycka av och sälja villatomter på ägorna. Försäljningen tycks emellertid aldrig fått någon riktig fart. Stadsplan och kommunalt vatten och avlopp fick man först in på 1950-talet. På 1920-talet tycks endast omkring ett femtiotal tomter ha varit bebyggda i Fagersjö och i resten av villastaden var det inte mycket bättre ställt. Redan 1912 köptes bolaget upp av staden, som endast i ringa utsträckning fortsatte att sälja av tomter. I Fagersjö koncentrerades den tidigaste villabebyggelsen till området norr om stationen och järnvägen. Här kan man än idag uppleva hur det lilla stationssamhället såg ut med ett tiotal villor, uppradade längs den ganska smala Fagersjövägen. Pionjärerna i Fagersjö var oftast hantverkare såsom snickare, målare och murare. Även på andra sidan järnvägen och den gamla landsvägen, dagens Magelungsvägen, uppfördes en rad villor under början av 1900-talet. Många av dessa revs i samband med exploateringen på 1960-talet och en del har byggts om och till under årens lopp. Det gamla villaområdet har också kompletterats med villor allt eftersom under decenniernas gång. Redan under början av 1950-talet påbörjade staden planerna på en förtätning av stadsdelen. Man avsåg ”en exploatering med hyreshus dock utan att därvid förstöra den befintliga villamiljön”. Det slogs fast att villorna om möjligt skulle bevaras. Planen fastställdes 1960. Kring Ejdervägen och Gräsandsvägen växte under åren 1962-1966 ett område upp med putsade smalhus i tre våningar. Byggherre var Svenska Bostäder med Sverker Feuk som arkitekt; dessa stod också för de i sydost belägna åtta punkthusen. Genom sin placering på en höjdsträckning och en höjd på 8–9 våningar fick dessa hus en klar vertikal karaktär och annonserar Fagersjö på långt håll. Inte långt från de nyuppförda flerfamiljshusen lades samtidigt kring Havsörnstorget ett litet lågt stadsdelscentrum, helt i gult tegel. Med Farsta centrum på nära håll ansågs det inte behövas mer än enstaka affärer i centrumet men en församlingslokal, en barnavårdscentral och en ungdomsgård placerades där. Centrumbebyggelsen är numera till största delen riven. Strax intill centrum lades Fagersjöskolan med ett naturskönt läge ned mot sjön Magelungen. Arkitekt var Carl-Ivar Ringmar. År 1963, när utbyggnaden av Fagersjö pågick för fullt och invånarantalet under bara några år hade ökat från knappt 200 personer till drygt 3 000, lades Nynäsbanans station här ned för gott. Det gamla stationshuset revs 1965. Tåget ersattes med matarbuss. När flerfamiljshusen och centrumet stod klara var det dags för en förtätning av den västra delen av Fagersjö. Hit förlades tre radhusområden, denna gång delvis på bekostnad av en del äldre villor. De cirka 75 putsade tvåvåningsradhusen kring Fiskmåsvägen uppfördes i småstugebyråns regi 1967–1970 med Jon Höjer och Sture Ljungqvist som arkitekter. Samma byggherre och arkitekter stod även för större delen av radhusen vid Skrattmåsvägen från omkring 1970. De åtta radhusen i änden av samma gata upp mot Magelungsvägen är något yngre, från 1973–75, och uppförda av Anders Diös AB. Mot Magelungsvägen kan man ännu se rester av de gamla villornas knotiga fruktträd. Över Fagersjö blickar vattentornet, den s.k. Högdalsreservoaren, en imposant betongkonstruktion signerad 1958 av chefsarkitekt Nils Sterner vid fastighetskontoret. Denna högzonsreservoar ligger mycket högt och har en karaktäristisk form, som syns på långt håll. Norr om vattentornet, ännu högre och inom stadsdelen Fagersjös gränser, ligger den s.k. Högdalstoppen nr 2, som med sina 102 meter över havet lär vara Stockholms allra högsta markpunkt. Källa: Stockholm utanför tullarna – nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholmia förlag 2003. |
