Stäng fönster Fagersta kn, FAGERSTA KOMMUN, Västmanland
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Geografiskt berörs Fagersta kommun av stora sjösystem inte minst av Åmänningen och Aspen i Kolbäcksåns norra förlängning. I väster finns även mindre sammanhängande sjöar som utgör vattenreservoaren till Gunnilboån. Till största delen täcks kommunen av vida skogar som tillsammans med malmen och vattnet har skapat grunden för bygdens järnproduktion. Jordbruket har huvudsakligen varit begränsat till mindre områden i anslutning till sjöar eller dalgångar. De största jordbruksbygderna står att finna kring Åvestbo-Brandbo längs med Bastmorabäcken samt söder om Västervåla. Sjösystemet och dalgången i anslutning till Kolbäcksån har bildat en naturlig kommunikationslänk för förbindelserna mellan Mälarområdet och bygderna i norra Bergslagen. Det är även huvudsakligen i dallandskapet som all verksamhet; jordbruk, näringar, transportinfrastrukturer och samhällen koncentrerats. Nuvarande kommun bildades genom sammanslagning av kommunerna Västanfors och Västervåla som geografiskt motsvarade socknarna med samma namn. Större delen av kommunen utgjorde ursprungligen del av Norbergs Bergslag. Fram till 1642 hörde Västanfors till Norbergs socken men omvandlades därefter till ett annex under Norbergs församling. Inte förrän 1810 blev Västanfors egen församling, vilket avslöjar Norbergs dominerande ställning i området. Fagersta tätort, en sammanslagning av Fagersta brukssamhälle och Västanfors stations- och brukssamhälle, bildades formellt 1944. Västanfors socken utgör en utpräglad bergslagssocken med vidsträckta skogsmarker och ett omfattande vattensystem av åar, bäckar och sjöar. Skogsbruket har varit dominerande och jordbruksområdena har begränsats till Kolbäcksåns och några bäckars dalgångar. Skogsbruk och även jordbruk har länge dominerats av stora markägare; bruken i Semla, Fagersta och Västanfors. Vid sidan om bruken bestod bergsmanssystemet längre än i de södra delarna av kommunen. Många små hemmansägare bedrev en blandad verksamhet med bisysslor i anslutning till skogsbruk, kolning, bergshantering och järnbearbetning. Efter den slutliga sammanslagningen av bruken Semla, Fagersta och Västanfors på 1870talet har områdets fysiska förändring utvecklats mot bildningen även sammanhängande tätort. Fagersta och Västanfors samhällen har huvudsakligen expanderat öster om ån och sjösystemet. Orten präglas även av flera järnvägslinjer som knyts samman i Västanfors. Järnvägens betydelse i orten symboliseras genom två representativa stationsanläggningar, Västanfors och Fagersta Norra, som uppfördes kring sekelskiftet. Framför allt Västanfors utvecklades till ett karakteristiskt stationssamhälle. Av Västanfors bruksmiljö kvarstår endast enstaka spår. I Fagersta har brukets utvidgning under slutet av 1800-talet och 1900-talet lett till att hela östra området längs med ån och sjön Kratten kom att tas i anspråk för industriella ändamål. Fagerstasamhället har därför utvidgats öster om brukets produktionsområde. Där finns de karakteristiska inslagen av egnahemsbebyggelse från 1900-talets första hälft och de efterföljande lika karakteristiska flerfamiljshusen. Några äldre arbetarkaserner är också bevarade. På västra sidan ån, inom området med det subjektiva namnet "Andra sidan" har tjänstemannavillorna fått ett enskilt läge i anslutning till Fagersta Bruks herrgård. Inom Västervåla socken har skogsbruk, kolning, hyttdrift och hammarsmide varit de dominerande näringarna. Ingen omfattande gruvdrift har förekommit inom socknen. Jordbruket har huvudsakligen begränsats till Åmänningens stränder. Bruken i Engelsberg, Stabäck och Trummelsberg utvecklades till dominerande markägare och arbetsgivare vid sidan av några fristående bergsmanshyttor. Anläggningen och driften av Strömsholms kanal och sedan av järnvägarna kom också att skapa betydande arbetstillfällen vid sidan om de traditionella yrkena. Ängelsberg blev slutstation för en av de tidigaste järnvägslinjerna i landet, Norbergsbanan. Vid Ängelsberg förenades därefter flera nya linjer och orten präglades starkt av järnvägens utveckling. Mot slutet av 1800-talet tillkom dessutom ett större sågverk samt oljeraffinaderiet på Oljeön. Under 1940-talet anlades en salpeterfabrik strax väster om bruket och ungefär samtidigt startades en ventilfabrik på brukets område. |
