Stäng fönster Solna kn, SKYTTEHOLM, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Fram till början av 1900-talet fanns på platsen för nuvarande Skytteholmsfältet och Solna Centrum en sjö, som på äldre kartor benämndes Träsksjön. Senare kom den att kallas Rudsjön för sin rikedom på rudor (därav namnet Rudviken, bostadsområdet sydost om Solna C). Under första hälften av 1900-talet torrlade man sjön, och här var länge en omvittnad sanitär olägenhet på grund av illaluktande soptippar. Lokalpressen kunde berätta att en lärarinna i Råsundaskolan dånade och svimmade av stanken, och hela skolan utrymdes till skolbarnens stora förtjusning för resten av den dagen. Namnet Skytteholm härleds till den skjutbana med tillhörande skyttepaviljong som en gång var belägen på det höga berget väster om nuvarande Solna C. Stockholms Stads Frivilliga Skarpskytteförening lät flytta hit en byggnad från Södermalm i slutet av 1800-talet. Intresset för skjutövningar var då så stort, att föreningen till och med såg till att få en anhalt för tågen på Västeråsbanans sträckning genom Huvudsta (1881). Det var den första anhalten för tåg här, något decennium innan egnahemsbyggandet hade kommit igång. När kulorna började att irritera nybyggarna i Hagalund på 1890-talet fick emellertid skjutningen ett abrupt slut, och verksamheten flyttades till Stora Skuggan på Djurgården. Marken tillhörde de stora godsägarna i socknen, främst familjen Wibom på Huvudsta gård. År 1906 förvärvade Solna socken ett tomtområde i Skytteholmsområdets södra del för att bygga ett - för dåtiden - storslaget sjuk- och fattighus. Arkitektuppdraget gick till Sigge Cronstedt (även arkitekt till bl a Hagalunds kyrka). Skytteholms ålderdomshem, "Fattis", revs 1973 för att ge plats för servicehuset Turkosen. Nya sociala idéer och politiska mål hade gjort fattighusinrättningarna obehövliga i Välfärdssverige. Det har funnits många stadsplaner som vittnar om kreativitet och framtidstro, så även för Skytteholm. År 1930 lades ett planförslag fram av ägarfamiljerna Wibom och Amundson. Planen innehöll, förutom bostäder i fyra-och femvåningslängor i nordsydlig riktning, även idrottsanläggningar i "Rudsjödalen". Man föreslog tunnelbana ut från Stockholm till Solna samt en bro över vattnet mellan Huvudsta och Bromma. Dessutom ville man ha travsport här istället för på Solvalla. Planen kom dock aldrig att förverkligas. Den första stadsplanen för det moderna Skytteholm signerades 1948 av den finske arkitekten Alvar Aalto tillsammans med Albin Stark, arkitekt för bl a Chinabiografen i Stockholm. Aalto anlitades av AB Valvet, som från 1947 stod som ägare för stora delar av Huvudsta och Skytteholm, men han arbetade personligen endast sporadiskt med stadsplanerna i Solna. Paul Hedqvist kom att bli en av de namnkunniga arkitekter som efterträdde Alvar Aalto. Det skulle dröja till slutet av 1950-talet innan bostadsbyggandet med bl a skola (1962) kom igång. Höga punkthus och lamellhus byggdes i söder och stadspark med idrottsanläggning i norr. Marken hade Solna stad köpt upp i slutet av 50-talet, men vissa tomtområden för gemensamma anläggningar hade skänkts till staden och här hade familjen Wibom klart uttalade önskemål om att idrottsanläggningar skulle uppföras. Familjen Wallenberg, största delägaren i AB Valvet, förordade även att ett handelsgymnasium skulle byggas på den plats där nu Solnahallen finns sedan 1983. Efter stadsbildningen 1943 framstod som viktigaste byggnadsprojekt ett stadshus med centrumanläggning mitt i staden. Solnas första stadsarkitekt Georg Scherman upprättade ett program för projektet, och en arkitekttävling utlystes 1945. Tanken var då att förlägga ett stadshus uppe på Skytteholmsberget och centrumbildning nedanför. Tävlingen vanns av Gunnar Forszén, i vars förslag ingick ett stadshus med klocktorn. Som nr två kom Nils Sterner och Sture Frölén. Stadsplanen godkändes emellertid ej av Byggnadsstyrelsen. År 1959 köpte - som tidigare nämnts - Solna stad in marken av AB Valvet, det Wallenbergägda företag som 1947 förvärvat stora markområden av familjen Wibom på Huvudsta gård. Nu återupptogs planeringen av ett nytt centrum. Många kända arkitekter hade tidigare lämnat förslag, från bostäder med butikslängor (Alvar Aalto) till komplett centrumanläggning (Wiman o Erskine, Fred Forbat m fl), men det blev Sture Frölén, som slutligen fick uppdraget. Solna Centrum stod klart att invigas 1965. Det bestod då av bostäder, 17 affärer, stadshus med 16 våningar, hotell, restauranger, bibliotek och medborgarhus med biografanläggning. Centrumanläggningen var efterlängtad, och nu var stadens förvaltningar med service till medborgarna, kulturen och den kommersiella verksamheten samlad. Men det fanns också kritiker: centrum var byggt på gammal sjöbotten och redan på 1970-talet var man tvungen att påla under byggnaderna. Trafikleder omgav centrum, man ansåg att bilisterna gynnades framför fotgängare och cyklister. Tio år efter det att Solna C öppnats drogs emellertid tunnelbanan ut till Solna och därigenom byggdes även gång- och cykeltunnlar. Inom arkitektkåren pågick en livaktig debatt kring planeringen och utformningen av alla förortscentra på 1960-talet. Solna Centrum blev också föremål för såväl ris som ros. Här rörde kritiken bl a den öppna piazza som då låg mellan butikslängorna från Skytteholmsberget till stadshuset. Den ansågs för bred för att vara gata och för "ofullbordad" för att fungera som en riktig torgplats. I början på 1980-talet stod det klart att centrum med några halvstora varuhus och minskat butikssortiment blivit omodernt. Solnaborna i gemen ansåg också att platsen blivit ett riktigt blåshål och ur kritiken växte så småningom tanken att bygga tätare och överglasa resterande öppna ytor. Centrum bytte i mitten på 80-talet ägare några gånger, och såväl Uppsala-Ekeby som Proventus prövade med olika arkitekter (bl a Sture Fröléns kontor) flera idéer till överbyggnad. Det blev till slut Piren AB (då Delfinen), som med ett förslag, ritat av VBB arkitekter/Ivar Krepp, hittade rätt form och innehåll. En komplicerad ombyggnad, med butiker och kommunala lokaler m m hela tiden i drift, påbörjades 1986, och 1993 försvann så den sista byggbaracken. Solna fick ett överglasat estetiskt tilltalande, innehållsrikt och väl fungerande centrum med ett brett butiksutbud, restauranger, kultur, kommunal förvaltning, hotell och bostäder under ett tak. Under 2010 har återigen ett arbete med syftet att uppdatera och modernisera Solna centrum inletts. Ombyggnationerna som främst sker invändigt beräknas vara klara hösten 2011. |
