Stäng fönster Stockholm kn, HÄGERSTEN, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Hägersten Hägerstens speciella karaktär ligger i den kuperade topografin och de spännande mötena mellan natursköna områden och hus från olika tidsepoker. 1800-talets sommarhus med utblickar över Mälaren möter individuellt formade villor från 1920-talet och framåt. Här och var i området finns nedslag av flerbostadshus alltifrån 1930-talet till de senast uppförda från 1980-90-talen. Här finns 1700-talsgårdar, 1970-talets radhus och spåren av den tid då Olsson & Rosenlunds ångsågar och träsliperi var verksamma i Hägerstenshamnen och Eolshälls reningsverk var i drift. Den första bebyggelsen i stadsdelen uppfördes vid Mälarstranden, som är Hägerstens gräns i norr och nordväst. I väster går gränsen mot Mälarhöjden i Pettersbergsvägen, Bellmanskällevägen och Slättgårdsvägen, i söder viker den av i Lugntorpsvägen och följer grönstråket mot Västertorp och Hägerstensåsen och i öster mot Örnsbergsvägen. De gamla gårdarna Hägersten omnämns första gången 1432 som torp under Årsta säteri. Sedan lägenheten avsöndrats från Årsta byggdes på 1760-talet den gårdsanläggning som gett stadsdelen dess namn - en stor tvåvånings manbyggnad med två fristående flygelbyggnader. Som brukligt var för de äldre stora gårdarna fanns flera ekonomibyggnader som berättade om dåtidens hushåll. Hägerstens ekonomihus har rivits allteftersom den närmaste omgivningen börjat bebyggas med bostadshus. På 1800-talet reveterades och putsades de timrade husen och huvudbyggnaden försågs med ett förhöjt mittparti och stor fritrappa. Carl Mikael Bellman hade ofta anledning att besöka Hägerstens gård, som på 1760- och 1770-talen beboddes av systern och svågern. Kanske var det svågern, Claes Arrhén von Kapfelman, som gav gården en ståndsmässig prägel. Gårdens markområden var betydande och sträckte sig långt utanför den nuvarande stadsdelens gränser. Lika ofta som han hälsade på sina släktingar på Hägerstens gård drog sig kanske Bellman till den lilla krogen Fader Hök på Klubbudden alldeles vid vattenbrynet eller till värdshuset strax bredvid. I de båda epistlarna "Rörande Kortspelet på Klubben" (nr 42) och "Angående landstigningen vid Klubben i Mälaren en sommarafton 1769" (nr 49) har han besjungit platsen, som var känd som "Marklubbens krog" redan på 1600-talets slut. 1800-talets sommarnöjen Längtan ut till landet och det sena 1800-talets nyvaknade intresse för badkulturen lockade burgnare stockholmsfamiljer att sommartid bosätta sig vid Mälarens stränder. Många av villorna finns kvar, men badhusen är borta sedan länge. Sommarnöjesepoken inleddes redan på 1860-talet med det vackert belägna huset Gunnarsberg vid Eolshällvägen. På samma sida om vägen ligger Johanneslund. I Fridshyddan från 1878 bodde folk året runt och rum hyrdes också ut till sommargäster. Högt upp och med vidsträckt utsikt över Mälaren ligger Sagatun, en ståtlig trävilla uppförd i norsk, fornnordisk stil 1881 som sommarbostad för professor Gustaf Retzius och hans hustru Anna Hierta-Retzius. Ett originellt hus, som restes med färdiga byggelement från Ekmans Mekaniska Snickerifabrik på Kungsholmen. Till den första utbyggnaden av Hägersten hör också alla de hus som på 1800-talets slut uppfördes inom Klubbensborgsområdet. Längst ut på udden och väl synlig för sjöfarande ligger Tornvillan och strax invid Tvärvillan, Uddvillan, Uddtorpet och Sjövillan. Det bekvämaste sättet att nalkas Hägerstens strandområde var förr sjövägen med ångfartygen Sjöfröken, Sirén och Ejdern, som på sin trad till Mälarstrandens bryggor också la till vid Klubben. Detta var långt innan Hägersten fick en spårvagnsförbindelse med Liljeholmen och så småningom tunnelbanan - kommunikationer som skulle medföra ett stort uppsving för stadsdelen. Hägersten får sina första stadsplaner 1923 fastställde Kungl maj:t den första stadsplanen för Hägersten, vilken omfattade ett område väster om Storsvängen. Planen med byggnadsbestämmelser innefattade även områdena Johannisdal, Fridhem och Pettersberg i Mälarhöjden. Innan planen trätt i kraft hade en "vild" bebyggelse uppstått av friliggande villor. Nästan hela området kunde nu avsättas för villabebyggelse "utan fixerat läge för byggnaderna". Bara några år senare, 1930, stadsplanelades ytterligare ett 20-tal kvarter väster om Storsvängen gränsande till Mälarhöjden. 1938 utgjorde "ett märkesår i Stockholms stadsplanehistoria" då stadens ytterområden fick en mängd nya planer. För Hägersten innebar detta att de första hyreshusen i tre våningar kunde uppföras. 1965 antogs den stadsplan som innebar att området kring Axelsbergs tunnelbanestation och området omedelbart norr om den kunde exploateras med flerbostadshus. Villabebyggelsen Hägersten präglas främst av alla de villor som uppfördes på 1920-talet och framåt. Under den första utbyggnadsperioden på 1920-talet var det vanligt att till en början uppföra en mindre stuga på tomten och först efter en tid byggdes en större villa. Många av stugorna finns kvar och är välbevarade. Villorna, som byggdes innan stadsplanen kom på 1920-talet, ligger i områdets västra del. Under en tioårsperiod skedde en riktig byggboom, som dock mattades något på 1930-talet. Villorna från 1930-talet, i företrädesvis funktionalistisk stil, återfinns särskilt öster om Storsvängen och söder om S:t Mickelsgatan. Arkitekterna Ancker-Gate-Lindegren är rikligt representerade i stadsdelen med både villor och flerbostadshus. Det finns även ett flertal påkostade arkitektritade villor av hög klass från 1960-talet. Trots till- och ombyggnader har flera hus kvar sin ursprungliga och tidstypiska karaktär. På grund av den kuperade topografin är tomterna ofta terrasserade och omgärdas av vackra murar i natursten. Flerbostadshus och radhus De första hyreshusen i Hägersten uppfördes som smalhus 1936 utmed Hägerstensvägen. Byggherre var snickeriföretaget Olsson & Rosenlund, som drev sin verksamhet i Hägerstenshamnen, och arkitekter var bl.a. Sten Lindegren och Theodor Bergentz . Husen var ursprungligen putsade, men ett par av dem har på senare tid fått tilläggsisolering och ny puts samt nya balkonger. På 1940-talet fick arkitekten Björn Hedvall i uppdrag att rita ett antal hyreshus på Klubbacken. Bostadsbristen i innerstan tvingade politikerna att satsa på en förtätning med flerbostadshus i många förorter. 1940-talet var hyresregleringens, planmonopolets och de nybildade kommunala bostadsföretagens tid. Efter en stadsplan 1964 kunde markområdet närmast T-banestationen Axelsberg exploateras för höghus. De mäktiga skivhusen i miljonprogrammets anda dominerar landskapet. På platsen för Olsson & Rosenlunds arbetarbostäder vid Gösta Ekmans väg byggdes 8-vånings skivhus mellan 1965 och 1973. För ritningarna svarade ovan nämnda arkitekterna Ancker-Gate-Lindegren och uppdragsgivarna var privata byggföretag. Norr och väster om Hägerstens gård uppfördes 1967-71 ca 75 radhus vid Hägerstensbrinken och Hägerstens allé. Byggnadsfirmorna Folke Eriksson och John Mattson anlitade båda FFNS Arkitektgrupp AB, som också svarade för trädgårdsplaneringen. Samtidigt fick samma arkitektföretag också uppdraget att rita ett antal tvåvånings radhus vid Haeffnersvägen. Husens stommar utfördes av stående lättbetongelement, som ytbehandlats vid AB Lättbetongs fabrik. Hägerstenshamnen - från snickerifabrik till bostadsområde Kvartersnamnet Träpatronen i Hägerstenshamnen vid Selmedalsringen syftar på de ångsågar, den snickerifabrik och det hyvleri som företaget Olsson & Rosenlund drev i området redan 1894. Läget vid vattnet var det bästa tänkbara för ett sågverk. I mer än 30 år drev företaget också ett tegelbruk. Disponentbostaden Villa Rosenlund i kvarteret Maja Myra vid Torsslowsbacken är det enda bevarade hus som minner om sågverkstiden. Den ståtliga reveterade villan byggdes 1927. Hela det gamla industriområdet planerades på 1980-talet för ett stort antal bostadshus. Första spadtaget togs 1987 och ett par år senare var området bebyggt med punkthus i åtta våningar och 4-våningshus, båda hustyperna med ateljéer högst upp. För ritningarna stod arkitektkontoret FFNS och byggherre var JM Byggnads och Fastighets AB. Läget alldeles vid Mälarens vatten med båtbryggor precis nedanför husen, utsiktsplatser och fina strandpromenader har gjort detta bostadsområde attraktivt. Längre upp i området vid Jakobsdals- och Instrumentvägen finns ännu kvar en del småindustrier, lager och kontor i Henriksbergs industriområde. Flera av byggnaderna kom till på 1940-talet, men har vartefter byggts om och till när husen fått ändrad användning. En välbevarad industrianläggning är Dentalindustrin Dentatus. Företaget har här haft kontor och tillverkning sedan de lät bygga anläggningen på 1940-talet. Arkitekt var Karl G H Karlsson som var flitigt verksam som arkitekt för industribyggnader i Stockholmstrakten på 1940- och 50-talen. Han har ritat flera av byggnaderna i Henriksbergs industriområde. Social service för yngre och äldre Särskilt i flerbostadsområdena finns många lekplatser och daghem för de yngre. Redan "1928 skänkte Olsson & Rosenlund ett markområde till Brännkyrka församling för uppförande av ett hem för gamla och behövande församlingsbor. Brännkyrkagårdens båda byggnader ritades av Haakon Ahlberg och togs i bruk 1930". Långt senare, på 1980-talet, byggdes ett pensionärshotell och ett servicecenter invid T-banan vid Axelsberg. Källa: Texten är baserad på Stockholm utanför tullarna - nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia Förlag 2003. Författare till avsnittet är Siv Bernhardsson med smärre tillägg av Anna-Karin Ericson 2004. Mer litteratur om Hägersten: Mälarhöjden med omnejd. Från Örnsberg till Vårberg, Bo G Hall, Stockholm 1994. Hus i Hägersten I och II, Hägerstens hembygdsförening, 1996 och 1997. Resa i Hägersten, Hägerstens hembygdsförening, 1991. Hägersten från ovan, idag och igår, Hägerstens hembygdsförening, 1993. |
