Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster null kn, KULTURLANDSKAPSREGION MELLERSTA NORRLANDS KUST- OCH ÄLVDALSBYGDER, Västernorrland

 Miljö - Beskrivning

Beskrivning
Regionen omfattar trakterna kring Ljungans, Indalsälvens och Ångermanälvens nedre dalgångar samt flodområdena i norra Ångermanland under högsta kustlinjen (Nätraån, Moälven, Gideån) med ett karakteristiskt, flodanknutet kulturlandskap Indalsälvens omfattande deltalandskap är ovanligt för svenska förhållanden. Delvis är det ett resultat av tappningskatastrofen vid Ragunda 1756. Nordingråtrakten bör också framhållas med sitt fjordlandskap omgivet av höga berg, den s.k. Höga kusten. Högsta kustlinjen ligger här närmare 300 m över havet.
Kring Ljungans och Indalsälvens utlopp i Bottenhavet har ett industripräglat, urbant landskap utvecklats kring de traditionella skogsindustrierna med Sundsvall som den stora tätorten. Längre upp efter Ljungans dalgång möter en välbevarad agrar älvdalsbygd mellan Borgsjö och Stöde.
Kulturmarkens organisation i norra Ångermanlandskustens odlingsbygder påminner till stora delar om Mellansveriges men saknar en riktigt fast organisation vad gäller tomtmark, skiften och odlingssystem. I floddalarnas botten återfanns traditionella sankängar, medan bebyggelsen ligger högre, ofta på gränsen mellan finsediment och grövre morän. Däremellan fanns förr omfattande hårdvallsängar. Åkern roterades efter ett system som påminner om tresäde utan fast gärdesindelning. Åkern höll omfattande gräsmarker under beteckningen lägd eller linda, vilket motsvarade trädan sydligare nejder. Åkern fick självgro (lindbruk), ett botemedel mot ogräs. Dessa lägder eller lindor spelade en avgörande roll för höbehovet. Man talade om öppen och sluten åker där den gräsbärande åkern och ren träda betecknades som sluten. Ristland, rista och nyåker är äldre benämningar på nyodlad öppen jord. Organisationen av odlingslandskapet är klart mer "norrländsk" än i Hälsingland.
Sett ur ett historiskt perspektiv saknar bebyggelsen i Ångermanland fast organisation. Ofta rör det sig om gårdsklyvningar där flera mantalssatta gårdar ligger par om par eller om utflyttningar med beteckningar av typen övre, nedre osv. Åkern till gårdarna i en och samma by låg i ägoblandning. Man eftersträvade solskiftesfördelning men en regelbunden fördelning av tegarna kunde sällan upprätthållas. Inägomarken gav inte tillräcklig avkastning. Svedjebruk var därför vanligt, likaså fäbodbruk i högre liggande terräng (fjäll). Såväl skogssvedjande som fäbodbruk nådde sin kulmen under mitten av 1800-talet.
KÄLLOR:
TEXT - Sporrong, Ulf: Odlingslandskap och landskapsbild. 1996.
KARTBILD - Sveriges nationalatlas Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994.