Stäng fönster Stockholm kn, VÄLLINGBY, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Vällingby Mönsterförorten Vällingby byggdes mitt i ett mångtusenårigt kulturlandskap där resterna av två gamla bondgårdar revs och fornlämningar grävdes ut för att lämna plats för den moderna tidens byggnader. Ett litet torp, Jan-Pers stuga från 1700-talet, ligger kvar inne på gården vid Vällingbyvägen 210. På "Fornkullen" vid Kirunagatan finns ett gravfält från yngre järnålder. Landskapets stora drag med skogbevuxna höjdstråk och breda, bördiga dalgångar kan fortfarande upplevas när man betraktar Vällingbyområdet på avstånd. Planering för förortsbyggande Vällingby är den förort bland 1950-talets många folkhemsområden som blivit mest omtalad både i Sverige och långt utanför landets gränser. Vällingby var ett försök till en ny form för förortsbyggande som föll mycket väl ut och i många avseenden överträffade planerarnas förväntningar. Under 1940-talet utreddes och diskuterades hur Stockholm skulle växa. Medan staden förhandlade om inkorporeringen av Södra Spånga, studerade stadsplanedirektören Sven Markelius hur man hanterade andra storstäders tillväxt bl.a. genom att besöka kolleger i London, där man planerade för att bygga s.k. "New Towns". I Sverige valde man dock inte new town-modellen med fristående, nya städer, utan istället förstäder sammanlänkade med sin storstad. "Ett levande drama" kallade Albert Aronsson planeringen och byggandet av Vällingby när han stod i händelsernas centrum 1952 som VD för Svenska Bostäder, som fått uppdraget att bygga. Dramatiken handlade bl.a. om att Markelius skulle vinna gehör inom staden för sin "moderna" planidé att ge förorten ett rikt serviceutbud, arbetsplatser och en varierad bostadsbebyggelse. Detta var ett nytänkande som inte var självklart. Arbetet gick dessutom mycket fort. Arkitekterna Sven Markelius och Göran Sidenbladh arbetade med generalplanen, som godkändes 1950 med ändringar och tillägg 1952. Samtidigt under åren 1950 -1953 utarbetades detaljplaner för olika delområden av arkitekterna Carl-Fredrik Ahlberg, Hans Uddenberg, Per Holmgren och trafikingenjören Carl-Henrik af Klercker. Det första huset, på Jämtlandsgatan 70, blev inflyttningsklart 1951. Tunnelbanan Hötorget-Vällingby var färdig i oktober 1952. Dramatiken gällde också om centrum skulle hinna bli färdigbyggt till invigningen och om man skulle finna hyresgäster till alla butiksytorna. ABC-staden och Vällingby Centrum Det nya med Vällingby var att stadsdelen skulle fungera som ett komplett samhälle med både arbetsplatser, bostäder och centrumfunktion - därav beteckningen ABC-staden. Centrum skulle innehålla allt för människornas behov: förutom ett rikt butikssortiment även kultur och nöjen, banker, samhällsservice, hälsovård samt den ytterst moderna tunnelbaneförbindelsen till och från Stockholms city. När Vällingby centrum invigdes den 14 november 1954 ansåg man att det skulle vara lika intressant för innerstadsborna att ta tunnelbanan ut till Vällingby som det var för vällingbyborna att åka till Stockholms City, vilket de första åren också slog in. En intensiv marknadsföring med tidningsartiklar, utställning och broschyrer bidrog till att väcka intresse hos både allmänheten och affärsidkare. Butikerna inreddes som något av det modernaste i landet och här fanns två varuhus, Kvickly och Tempo. Bebyggelsen Markelius var noga med att byggnaderna skulle ritas av verkligt goda arkitekter. Det blev Sven Backström och Leif Reinius som fick uppdraget för centrumbebyggelsen och de har signerat bl.a. Fontänen och Trappan, ungdomsgården och biblioteket, centrumhuset och ytterligare ett par affärshus. Hjalmar Klemming har ritat Svenska Bostäders eget kontorshus och Magnus Ahlgren tunnelbanehuset. Carl Nyrén ritade Västerortskyrkan 1956 för Svenska Missionsförbundet och S:t Tomaskyrkan formgavs av Peter Celsing 1959. Själva Centrum är bebyggt med låga byggnader som innehåller många olika butiker och en del kontorslokaler. Det karaktäristiska med Vällingby Centrum är uppbyggnaden med flera "affärskvarter" där husen har breda skärmtak så att kunderna kan gå torrskodda i gångarna däremellan. Utemiljön har flera torgytor som vidgar sig med sittplatser, fontäner och plats för torgstånd. Tunnelbanan går under Centrums plattform och stationen mynnar vid ett av de större torgen. Bostäderna Runt centrum har bostadskvarteren grupperats med olika typer av hyreshus, merparten byggda av det kommunala Svenska Bostäder. Principerna lades fast i generalplanen: inom 500 meter från tunnelbanestationen skulle byggas hyreshus och därutanför till ett avstånd av 900 meter enfamiljshus. En krans av höghus i tio våningar omger centrum, några av dessa är byggda av HSB, övriga av Svenska Bostäder. Huvuddelen av bostäderna är belägna i trevåningshus som bildar skyddade innergårdar där det finns planteringar, lekplatser och sittgrupper. Portiker i husen gör det möjligt för barnen att gå från den ena gården till den andra utan att ge sig ut på de trafikerade gatorna. Här finns också mindre grupper av punkthus. De runda husen vid Kirunagatan 98-100 är ritade av Gunnar Jacobsson och terrasshusen öster om Solursparken av Jon Höjer och Sture Ljungqvist. Längre bort från centrum finns kvarter med villor och radhus. Flera av radhusgrupperna har blivit mycket omtalade. Här finns t.ex. "Atlantis" ritat av Höjer & Ljungqvist och "Omega" av Ragnar Uppman. Barndaghem och skolor byggdes samtidigt med bostadshusen. De goda detaljerna, Vällingbys kännetecken I Vällingby kan man känna igen många av 1950-talets typiska byggnadsdetaljer. Själva stenläggningen på torgen och gångarna i centrum är konstnärligt utförda med de stora cirkelformerna i olika stensorter, formgivet av arkitekten Erik Glemme, liksom lyktstolparna med runda vita glaskupor, som är specialritade för Vällingby. På biografens fasad finns de typiska, gula och svarta glasmosaikplattorna och den ursprungliga restaurangen Vällingehus är klädd med teakpanel. Tunnelbanehuset var modernast av allt, och både fasaden och väggytorna inne i vänthallen kläddes med korrugerade eternitplattor. En del av de ursprungliga neonskyltarna finns kvar. Komplettering och upprustning av stadsdelen Större delen av bebyggelsen i Vällingby är uppförd före 1960. Därefter har skett en viss komplettering. Centrum utvidgades på 1960-talet, i de ursprungliga planernas anda, med en husrad utmed Ångermannagatan, ett parkeringshus och det f.d. polishuset. På tomma tomter vid Kirunagatan 24 och Lyckselevägen 31 byggdes bostadshus åren kring 1990. Vid Skattegårdsvägen 57-63 revs de tillfälliga skolpaviljongerna och 1995 byggdes där bostadsrättslägenheter för seniorboende. Idag sker en nödvändig upprustning av bebyggelsen i Vällingby. Medvetandet om områdets kvaliteter är stort. De flesta husen har kvar sin ursprungliga putsfasad. Många balkongplattor av betong har måst bytas och man försöker göra utbytta detaljer så lika originalet som möjligt. På biografen Fontänens fasader har husägaren, Svenska Bostäder, med hjälp av konservator restaurerat inte bara mosaiken utan också skyltskåpen av aluminium som hör till byggnadens tidstypiska karaktärsdrag. Stadsplanedirektören Sven Markelius menade att han skapat en mänsklig och funktionsduglig miljö i Vällingby - en framtidsstad. Vällingby blev på 1950-talet den svenska arkitekturens och stadsplaneringens stolta flaggskepp och är det ännu idag. Under fem decennier har Vällingby fungerat som en god bostadsmiljö och dess centrum som ett välsorterat affärscentrum. År 2003 pågår många aktiviteter hos den största fastighetsägaren, Svenska Bostäder: ett kvalitetsprogram för skötseln av bebyggelsen utarbetas, en utvidgning av centrum utreds och firandet av stadsdelens kommande 50-årsjubileum planeras. Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Britt Wisth. |
