Stäng fönster Stockholm kn, BJÖRKHAGEN, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Björkhagen Björkhagen var en i raden av de tunnelbaneförstäder som planerades som en bostadsförort, ett komplement till innerstad. I Björkhagen finns framför allt två byggnader som skiljer ut sig från vardagsarkitekturen. Höghuset i centrum med sina ljusa fasader reser sig kraftfullt mot himlen. I kontrast till höghusets strävan mot höjden ligger Markuskyrkan i den björkhage som gett stadsdelen dess namn. Stadsplanen Området tillhörde egendomen Hammarby, som staden huvudsakligen köpt in redan år 1917. När utbyggnaden blev aktuell anlitades arkitekt David Helldén 1939 för att göra en plan för hur området skulle disponeras från Södra Hammarby till Skarpnäck. Det som blev Björkhagen hade inget självklart namn utan betecknades som ett "bostadsområde å Södra Hammarby" fram till 1948, då stadsdelen fick namnet Björkhagen. Planen fastställdes 1945 och hade då bearbetats av Helldén under # Markelius ledning. Tunnelbana drogs i en vid sväng genom stadsdelen med centrumbebyggelsen vid stationen. Planen beskriver bostadsbebyggelsen med lamellhus i tre våningar samt punkthus i 6 våningar. Punkthusen förstärkte den kuperade terrängen genom sin placering på höjderna. Bostäderna Björkhagen bebyggdes dels av privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar främst i norra delen, dels av de allmännyttiga bolagen i centrum och området öster detta. Här byggdes 1948-49 punkthus i Svenska Bostäders regi ritade av arkitekten Carl Evin Sandberg. Husens stabila karaktär understryks av de röda tegelfasaderna och de obefintliga taksprången. Punkthus uppfördes också av Svenska Riksbyggen i kvarteren Lågtrycket och Daggen 1947-48 efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Sture Frölén. Smalhusen har här en friare placering i jämförelse med den strikta smalhusbebyggelse som tillkommit tidigare i t.ex. Hammarbyhöjden. Husen bildar avskilda gårdar och bågar eller är kopplade till långa längor. De har putsade fasader - ofta försedda med vita fönsteromfattningar - och balkonger. I kvarteret Rimfrosten vid Ronnebyvägen är smalhusen placerade kring en grönskande gård. I norr är husen hopkopplade med en portal som leder ut mot grönskan, skogen och odlingslotterna nedanför. I kvarteret finns också konstnärlig utsmyckning med t.ex. springbrunn och relief. Husen byggdes av Stockholmshem m.fl. 1946-1950 och ritningarna är delvis signerade av # Edvin Engström. Liknande bebyggelse - också den i Stockholmshems regi - finns vid Eslövsvägen i kvarteret Skyfallet och Skydraget. I stadsplanen fanns ingen plats för småhus, men två mindre områden fick endast bebyggas i två våningar. Här uppfördes radhus i Småstugebyråns regi 1949-1951. Husen med sina fyra rum och kök har putsade fasader, små skärmtak över entréerna, tegeltak och indragna balkonger, en liten grönskande förplats mot gatan och en liten trädgård mot baksidan . Höghuset Centrumbebyggelse fanns planerad, men lät vänta på sig några år. Planerna för centrum ändrades flera gånger. Höghuset planerades som ett 16 våningar högt och 14 m brett lamellhus. På grund av dåliga grundförhållanden fick man ändra husets placering, och en del av centrumbebyggelsen fick göras lägre. Höghuset, som är synligt på långt håll för att annonsera stadsdelens centrum, har en anslående utformning. Huset är helt vitt med en speciell fönstersättning mot torget och på den motsatta sidan balkonger likt sockerbitar på fasaden. Det ritades av arkitekten Georg Varhelyi 1954 för AB Svenska Bostäder och var då Stockholms högsta hus. Det innehöll medborgarhus, daghem, ungdomshotell, familjebostäder, ateljéer och pensionärsbostäder. I bottenvåningen fanns restaurang och under huset ett garage och ursprungligen en bensinstation. Det var ett hus som skulle räcka "från vaggan till graven" Tunnelbanan öppnade först 1958, nästan tio år efter det att bostäderna var inflyttade. Även tunnelbanans utformning, delvis på en viadukt genom stadsdelen, har ett samband med de dåliga grundförhållandena. För att nå tunnelbanan från centrum planerades först en gångtunnel under Malmövägen, men det blev istället en rätt speciell, karaktärsfull gångbro som likt vissa berömda europeiska förebilder till helt nyligen kantades av små butiker. Dessa revs dock 1999. Centrum har senare kompletterats med flera byggnader för kommersiell och social service som något förtagit det ursprungliga stilfulla uttrycket. Markuskyrkan I kontrast till höghusets ljusa lamell ligger Markuskyrkans mörka tegelfasader. Detta arkitektoniska mästerverk av arkitekten Sigurd Lewerentz utstrålar en stark andlighet som sprungen ur jorden själv. Arkitektens mening var inte, som traditionellt, att kyrkan skulle behärska omgivningen - vilket också hade varit en omöjlighet med höghuset som granne. Kyrkan skulle istället passas in i naturen. Den byggdes med stor omsorg och hantverksmässighet, varje dag övervakad av arkitekten själv. Markuskyrkan invigdes 1960 och är Skarpnäcks församlingskyrka. Församlingen bildades 1957 som en följd av alla de stadsdelar med nya innevånare som tillkommit under 1930-, 1940- och 1950-talet. Bebyggelsen i Björkhagen är vackert placerad i terrängen. Den håller en hög kvalitet med omsorgsfullt utformade detaljer och grönskande gårdar. Det som vi idag uppfattar som alldagligt var för sin tid modernt. I Björkhagen är variationen större än i de tidigare förorterna och punkthusen tillåts sticka upp över talltopparna. Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Elisabet Wannberg. |
