Stäng fönster Stockholm kn, ÖSTERMALM, STOCKHOLM, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Stockholms kn, Östermalm ÖSTERMALM Stadsdelen Östermalm utgör innerstadens nordöstra del. I norr begränsas stadsdelen av Valhallavägen. I väster utgör Birger Jarlsgatan gräns mot Vasastaden och Norrmalm och i syd-väst och söder avgränsas stadsdelen av Nybroviken, Ladugårdslandsviken samt Djurgårdsbrunnsviken. I öster går stadsdelens gräns vid sportfältet Gärdet. Östermalm är uppdelat på tre församlingar Oscar, Hedvig Eleonora och Engelbrekt. STADSDELENS KARAKTÄR Stadsdelen karakteriseras i hög grad av den rutnätsindelade stenstad som växte fram som följd av 1640-talets gaturegleringar och 1880-talets stadsplaner. Det rätvinkliga gatunätet från 1600-talet fungerar i det närmste orört ännu idag. 1800-talets planer byggde vidare på grund-dragen i 1600-talsplanen men förde in nya moderna inslag som trädkantade esplanader och platsbildningar, exempelvis stjärnplatsen Karlaplan. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uppfördes en rad offentliga byggnader såsom militära kaserner, skolor och kyrkor, som genom sina placeringar bryter upp kvartersstrukturen. I stadsdelens sydvästra del ligger Humlegården som en grön lunga. Humlegården anlades som kunglig trädgård under 1580-talet och blev offentlig park först 1869. Norr om Humlegården ligger Villastaden från 1870-talet som var Sveriges första villastad med villor för åretruntbruk. Eriksberg och Lärkstaden, i den nordvästra delen av Östermalm, samt några kvarter nordost om Karlaplan, präglas av 1910-talets varierade och terränganpassade stadsplaner. Området kring Gustaf Adolfskyrkan i stadsdelens nordöstra utkant ingick i stadsplanen för Gärdet, som fastställdes 1931, och kännetecknas av funktionalismens öppna och luftiga stadsplaneideal. Området öster om Strandvägen vid Djurgårdsbrunnsviken upptas av Diplomatstaden, ursprungligen avsett för utländska beskickningar. Där finns påkostade och arkitektoniskt högklassiga villor från 1910- och 20-talen. Norr om Diplomatstaden på gränsen till Gärdet ligger flera institutionsbyggnader från 1950- och 1960-talet, däribland Garnisonen, Sveriges Radio, Sveriges Television, Berwaldhallen samt Amerikanska ambassaden. HISTORIK Före stenstaden Området som omfattar det nuvarande Östermalm kom i kronans ägo under 1500-talet och gick därefter under benämningen Ladugårdsgärdet eller Ladugårdslandet. Kungsladugården, som anlades redan i början av 1400-talet, låg ungefär där Nobelparken ligger inte långt från den nuvarande Djurgårdsbron. Kungsladugården var den äldsta av de tre jordbruksfastigheter som kronan ägde i Stockholm, och brukades fram till 1670-talet. Delar av området togs tidigt i anspråk av kronan genom att en del av flottans verksamhet överfördes dit. Det byggdes rep-slagarbanor, provianthus, sjöbodar och troligen också gjuteri. Enklare bostäder och trädgårdar anlades av kronas folk. Väster om Humlegården i bergsområdet mellan Humlegården och ån Rännilen, som slingrade sig på Brunkebergsåsens östra sida, fanns oansenliga hus av trä eller sten i en eller två våningar och väderkvarnar. År 1640 uppläts den västra delen av Ladugårdslandet till Stockholms stad, som upprättade en regleringsplan för området. Den nya stadsdelen gavs en geometriskt regelbunden stadsplan liksom Norrmalm och Södermalm. Centrum blev torget, nuvarande Östermalmstorg. Strax intill planerades en kyrka, vilken byggdes 1669-1737. Vinkelrätt mot Ladugårdslandsviken lades de viktigaste gatorna, Nybrogatan och Sibyllegatan, och för kommunikationen i väst-östlig riktning svarade främst Humlegårdsgatan-Storgatan samt Riddargatan. Nybrogatan uppkallades efter den nya bro som byggdes över vikens innersta spets, Katthavet, och Ladugårdslandsviken kom småningom att kallas Nybroviken. Utbyggnaden av Ladugårdslandet skedde långsamt efter detta första initiativ. Bebyggelsen bestod mest av mycket anspråkslösa trähus. De adelsmän och förnämare borgare, som skaffade tomter där, använde dem främst som trädgårdar, man odlingar av t. ex. kål, i senare tid potatis, fruktträd och kryddgårdar. De malmgårdar som anlades användes inte som permanenta bostäder utan endast för viss representation och sommarvistelse. Under 1700-talet tillkom ett litet antal stenhus i två eller tre våningar bland annat i området väster om Humlegården, där bebyggelse med stadskaraktär fanns redan innan 1800-talets regleringar. Fortfarande vid 1800-talets mitt var stadsdelen lantlig och stadsbilden dominerades av låga trähus och odlade täppor omgärdade av plank. Gatorna var backiga och leriga, bitvis kullerstenlagda och tidvis svårframkomliga. Först under 1800-talets sista hälft tillkom jämn gatubeläggning, vattenledningar och avlopp samt gas- och elbelysning. 1800-talets stadsplanering Under 1800-talet mångdubblades Stockholms befolkning. År 1800 hade staden 75 000 invånare, femtio år senare 93 000 och 1900 hade siffran stigit till så mycket som 300 000. Stadens centrala delar med Nicolai, Klara och Jacobs församlingar var mer eller mindre fullbyggda och man tvingades under 1800-talet bygga allt längre ut även på Ladugårdslandet, där nybyggnadsverksamheten kom att bli mycket intensiv under århundradets senare hälft. Behovet av en reglerad planering från myndigheternas sida blev genom det ökade byggandet allt större. Stadsplanekommittén under Albert Lindhagens ledning skapade genom utredningar och planförslag underlag för de stora gaturegleringar, som verkställdes under 1880-talet bl.a. på Ladugårdslandet. Dessa gav Östermalm sin nuvarande form liksom namnet. Grundtankarna i Lindhagenplanerna var att genom breda trädplanterade gator och många parker föra in ljus och luft i staden och därigenom skapa drägligare bostads- och levnadsförhållanden för stadens snabbt växande befolkning. De breda gatorna skulle också möjliggöra bättre kommunikationer och i någon mån hindra elden att vid stora eldsvådor sprida sig från kvarter till kvarter. Förebilderna till de nya stadsplaneidéerna hämtades från Paris, Berlin och Wien. Samtidigt som Albert Lindhagen ledde arbetet med regleringen av Stockholms malmar fick han ansvaret för tillkomsten av en byggnadsstadga med avsikt att reglera det ökande byggandet, inte bara i Stockholm utan i hela Sverige. Genom byggnadsstadgan från 1874 och Stockholms lokala byggnadsordning från 1876 fastställdes regler för gatornas bredd, husens höjd och material, deras läge på tomten samt de hygieniska förhållandena. Nyanlagda gator skulle vara minst 18 m breda vilket stämde väl överens med det för Stockholm planerade esplanadsystemet. Hushöjderna maximerades från tidigare 4 till 5 vån och sattes i direkt relation till gatans bredd, ju bredare gata ju högre fick byggnaden vara. Hus vid öppna platser fick vara så höga som 22 m. Hörnbyggnader skulle ha avskurna eller rundade hörn och gårdarna fick ett minimimått i förhållande till tomtens storlek. I brandsäkerhetens intresse föreskrevs att husen skulle vara upp-förda i sten, vilket dock hade varit regel sedan 1700-talet. Taken skulle kläs med plåt, tegel eller skiffer. 1870-talets byggnadsstadga och byggnadsordning samt Lindhagens stadsplan med esplanaderna Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen och Valhallavägen och stjärnplatsen Karlaplan sätter sin prägel på Östermalm än idag. Det sena 1800-talets bostadsbebyggelse Östermalm präglas mycket starkt av bostadsbebyggelse, varav merparten tillkom under 1800-talets tre sista decennier. En stor del av bostadsbebyggelsen från det sena 1800-talets var avsedd för en kapitalstark befolkning. Till stadsdelen flyttade det nya industrisamhällets överklass. Inte bara exteriörerna var påkostade utan även interiörerna. I de enklare utformade gårdshusen med mindre lägenheter bodde emellertid folk med betydligt lägre inkomster och lägre social status än i de pampigare gathusen. Denna sociala blandning inom en och samma fastighet var förr utmärkande för Östermalm. Vid sidan av de påkostade husen finns inom stadsdelen även en hel del tämligen anspråkslösa hyreshus med många små lägenheter, ursprungligen uppförda för den något mindre bemedlade delen av stadens befolkning. Byggherrar var ofta bostadsföreningar av skilda slag som kom till under 1800-talets slut. Vid den svåra bostadsbristen under 1870-talets första år bildades en rad mer eller mindre filantropiska bostadsföreningar i syfte att bygga billiga bostäder för arbetarklassen. Villastaden norr om Humlegården, som under 1870-talet växte upp på privat initiativ, är Sveriges första villastad med villor för åretruntbruk. Inspirationen kom från den engelska trädgårdsstadsrörelsen och de rektangulära kvarteren avsågs bebyggas med fristående villor, indragna från gatan med planterade förgårdar. Trots namnet blev en renodlad villakoloni aldrig verklighet. Byggnadsbeståndet spände från enfamiljsvillor till 3 á 4 våningar höga hyreshus, merparten fristående. Ett fåtal hus från tiden före 1870 finns bevarade i stadsdelen varav de flesta ligger i kvarteren runt Östermalmstorg, vilka härrör från 1600-talets gaturegleringar. Bostadshus från 1870-talet är koncentrerade till några få kvarter vid Sturegatan, Karlavägen och norr om Humlegården. 1880-talsbebyggelse återfinns framförallt norr om Karlavägen men en stor mängd finns också insprängd i området söder om Karlavägen och norr om Strandvägen. Bostadshusen från 1870- och 1880-talet uppfördes i en rik putsarkitektur i nyrenässans eller nygotik med symmetriskt uppbyggda fasader, ofta med en rusticerad bottenvåning, kraftiga våningslister, takgesimser, pilastrar, hörnkedjor och fönsteröverstycken av varierande slag. Kvarteren begränsade av Storgatan, Artillerigatan och Strandvägen i stadsdelens östra del domineras av påkostade bostadshus från utbyggnadsskedet på 1890-talet. Husen från denna tid präglas av äkta material så som natursten eller oputsat tegel och uppfördes i historiserande stilar med små torn och krenelerade takfriser i nygotik. Det byggdes flera hus med skulpterade och rusticerade stenfasader främst vid de nyanlagda esplanaderna Birger Jarlsgatan, Strandvägen och Narvavägen samt de där intilliggande områdena. 1900-talets bostadsbebyggelse Den nordvästra delen av Östermalm, där terrängen var höglänt och kuperad, planlades först på 1910-talet. Per Olof Hallman förde i stadsplanen för Eriksbergsområdet in ett nytt stadsplaneideal som tidigare inte praktiserats i Stockholm. Efter många diskussioner och modifieringar fastställdes planen 1908. Resultatet blev ett varierat område med slingrande terränganpassade gator och oregelbundna kvartersformer, i enlighet med den österrikiske arkitekten Camillo Sittes tankar. Området bebyggdes under 1910-talet med bostadshus i nationalromantisk stil. Även Lärkstaden byggdes ut under 1910-talet efter en terränganpassad stadsplan signerad P O Hallman. Husen uppfördes i en låg skala med planterade förgårdar och var avsedda som enfamiljsbostäder med plats för en tjänarbostad. Kvarteren uppvisar en blandning av de arkitekturstilar som var på modet under 1900-talets början, slätputsade jugendfasader blandas med begynnande nationalromantik. Bebyggelse från 1900-1920-talet i stadsdelen är koncentrerad till Lärkstaden och Eriksberg samt kvarteren norr om Karlaplan men återfinns även insprängda i äldre kvarter t.ex. Morkullan i stadsdelens nordvästra utkant samt i kvarteren som omgärdar Hedvig Eleonora kyrka, Armémuseet och Kungliga Hovstallet. Bebyggelsen från sekelskiftet och årtiondet därefter präglas av jugendformer med svängda linjer, burspråk, ritsade linjer mellan våningarna och spröjsade fönster. Under 1910-talet var nationalromantiken den förhärskande stilen med tegelfasader med sparsam dekor, småspröjsade fönster, burspråk och rikt skulpterade portaler ofta i granit. Även jugendtidens former levde kvar och mot slutet av perioden framträder 1920-talsklassicismen.1920-talshusen utmärks av släta putsade eller slammade fasader, ofta försedda med klassicerande dekor som friser, lisener och frontoner. Inslag av samlad bebyggelse från 1930-talet finns kring Gustaf Adolfskyrkan, i kvarteret Harpan söder om Karlplan och i kvarteren söder om Garnisonen. Stadsdelen var i princip fullbyggd vid 1930-talet och bebyggelse som kommit till under 1950-, 60- och 70-talen är i de flesta fall resultat av punktsaneringar inom befintliga kvarter. De flesta nybyggnaderna gällde kontorsfastigheter som i huvudsakligen ligger insprängd bland 1800-talsbebyggelsen i kvarteren öster om Humlegården. På den östra delen av Östermalm finns resultatet av en omfattande sanering som gjordes på 1960-talet. Svea livgardes kasernbyggnader från 1880-talet i den norra delen av kvarteret Garnisonen revs och lämnade plats för det 350 meter långa kontorshuset Garnisonen. Det kvarter som låg omedelbart norr om Karlaplan och gick under namnet Gropen var ända fram till slutet av 1960-talet bebyggt med små verkstadsbyggnader, gara-ge, vedupplag m.m. I början av 1970-talet bebyggdes det av det kvartersstora affärs- och bo-stadskomplex Fältöversten. Institutioner Det militära livet präglade Ladugårdslandet under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet. Närheten till Ladugårdsgärde och Norra Djurgården, som användes som exercisplats, var gi-vetvis idealisk. 1803 flyttade Svea Livgarde in i Fredrikshovs slott. En bit väster om slottet, på ömse sidor av Storgatan, uppfördes två stora kasernanläggningar. Den södra är numera riven medan den norra sedan länge nyttjats av Riksantikvarieämbetet. 1888 flyttade Svea livgarde in i nya ändamålsenligare kaserner strax norr om det gamla slottet, i nuvarande kvarteret Garnisonen. Göta Livgarde följde efter två år senare. På den s.k. Ekbacken, omedelbart norr om kasernerna, uppfördes i början av 1890-talet en garnisonskyrka, som fick namnet Gustaf Adolfskyrkan. Ända fram till 1946 utnyttjades kasernerna för militärt ändamål. Numera är de kontor b.la. för statliga myndigheter liksom nybyggnaden i kvarterets norra del. Norr om Vallhallavägen uppfördes på 1870-talet Svea Artilleriregementes kaserner, nuvarande Militärhögskolan. En rad skolor, framförallt i den östra delen av stadsdelen, kom till under 1800-talet sista decennier som följd av stadsdelens snabba befolkningsökning. Erica Ek Texten är baserad på de historiska översikter för Östermalm som finns i Stockholms stadsmuseums byggnadshistoriska inventeringar Östermalm I, Byggnadsinventering, Stockholms stadsmuseum 1973 och Östermalm II, Byggnadsinventering, Stockholms stadsmuseum 1985, Östermalm III, Byggnadsinventering, Stockholms stadsmuseum 1986 och Östermalm IV, Byggnadsinventering, Stockholms stadsmuseum 1984. |
