Stäng fönster Nyköping kn, RUNTUNA KYRKA KYRKOMLILJÖ OCH SOCKEN, Södermanland
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Runtuna socken består av öppna, småbrutna odlingsbygder, med mindre skogsmarker på den sörmländska sjöplatån. Drygt 1500 fornlämningar är kända, varav de flesta är från bronsåldern. Bland fornlämningarna kan nämnas den väldiga gravhögen Uppsa kulle, ca 60 järnåldersgravfält, fem fornborgar och 18 runstenar med ovanliga inskrifter. Socknen är med dessa fynd landskapets runstensrikaste trakt. Uppsa (Upp-husa) kulle tros vara anlagd under 500-talet, ligger vid sjön Runnviken, som under förkristen tid hade förbindelse med Östersjön. Ortnamnet De Røntunum, noterat 1314, är bildat av tun, inhägnad och røn, stenmark. Runtuna samhälle ligger några kilometer sydost om kyrkan, där förskola och skola finns. Några kilometer sydväst om kyrkan ligger Lindö herrgård, som under medeltiden gick under namnet Öja, byggd intill sjön Eknaren. Bland de många byggnaderna märks den pampiga ladugården med karakteristiskt tornprydda tak. Kyrkan ligger i Runtuna kyrkby på en höjd i det omgivande odlingslandskapet. Strax söder om kyrkan ligger prästgården. Norr om kyrkan ligger kaplansgården. Väster om kyrkan ligger klockaregården och församlingsgården, båda rödfärgade byggnader. I klockaregården finns pastorsexpeditionen och den nyligen renoverade församlingsgården används till församlingens olika verksamheter. Precis utanför bogårdsmuren, i söder ligger ett timrat rödfärgat f d kyrkstall. Runtuna kyrka ligger i ett område som är utpekat som en riksintressant kulturmiljö (D47). I motiveringen nämns att området är en centralbygd, fullkoloniserad vid järnålderns slut och med kontinuitet från bronsåldern. Nationalencyklopedin, 17. Bra Böcker. 1995. Revidering av värdetexter för områden i Södermanlands län som är av riksintresse för kulturminnesvården enligt 2 kap 6 § lag om hushållning, med naturresurser mm. Riksantikvarieämbetet. 1996-08-27. Sörmlandsbygden 1988:2. Det medeltida Sverige, Band 2 Södermanland, 2 Hölebo och Rönö härader, Kaj Janzon 2006. |
