Stäng fönster Köping kn, KÖPINGS KOMMUN, Västmanland
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Närheten till den råvaruproducerande Bergslagen och anslutningen till viktiga väg- och sjöförbindelser, senare till flera järnvägslinjer, kom att ge Köpings stad ett utomordentligt fördelaktigt läge. Konkurrensen med grannstaden Arboga uppstod tidigt och bestod för lång tid framöver. Köping fick dock med åren utökade handels- och stadsprivilegier. Av stor betydelse blev inrättandet i början på 1600-talet (1607 eller 1615 ?) av Köpings järnvåg som under en tid gav staden monopol över järnhandeln i regionen. Under vissa perioder transiterade en tionde del av landets järnexport genom Köpings järnvåg. Trots detta stannade stadens expansion upp från och med mitten av 1600-talet. De djupt rotade kontakterna med Bergslagens gruv- och järnindustri kom dock ånyo, från och med 1800-talet, att starkt prägla stadens utveckling. Ett genombrott i stadens omvandling till industristad blev införandet av näringsfriheten tillsammans med utökad sjöfart och anläggningen av flera avgörande järnvägsförbindelser mellan 1867 och 1876. Kolsva socken (tidigare Bro och Malma socknar). Hedströmmens dal norr om Köpings stad kom under alla tider att utgöra ett naturligt kommunikationsstråk. Köpingsåsen bildar där en bank som gav ett utmärkt underlag till lands- och järnvägar. Där gick förbindelserna mellan Bergslagens viktiga råvaruproducerande platser till Köping, och vidare till resten av landet över Mälaren. Ån erbjöd också goda förutsättningar för ett tidigt utnyttjande av vattenkraften. Föreningen av skog, vattenkraft och närheten till Bergslagens gruvor och hyttor ledde till etableringen av flera järnbruk. Redan under 1500-talet anlades hammarsmedjor vid Fettsta-Lyftinge, Östuna, Kolsva och Gisslarbo inom kommunens nuvarande gränser. Kolsva och Gisslarbo utvecklade långvariga och framgångsrika verksamheter. Järnbruket i Kolsva har fått efterföljare i flera livskraftiga järnindustrier som ännu präglar hela samhället. Himmeta socken, som utgör kommunens sydvästra hörn, består av ett kilformat dallandskap, med nordsydlig axel, som bildats kring Lillån. I dalen finns den begränsade men odlingsbara slätten. I övrigt täcks socknens ytor av skog. Himmeta är en utpräglad jordbruks- och skogsbygd med små gårdar och utan industrier. Endast ett par kvarnar med såg anges ha varit verksamma i bygden. Västra Skedvi ligger avsides i länets västra del, mot gränsen till Örebro län. Landskapet domineras helt av Bergslagens djupa skogar och den odlingsbara marken är ytterst begränsad. Längs med västra gränsen bryts socknens geografiska isolering av järnvägslinjen Örebro-Krylbo (Frövi-Avesta). Vid sidan om det omfattande skogsbruket, som dominerats helt av järnbruken, har övriga näringar varit begränsade till några sågar och kvarnar. Odensvi socken, nordost om Köping har i sin södra del präglats av slättlandskapet som bildats kring åarna som rinner genom området. Norra delen av socknen upp till Vågsjön är del av Bergslagens södra gräns. Området täcks av skogar som haft betydelse för brukens bränsleförsörjning. Åarna skapade förutsättningar för en etablering av sågar och kvarnar vid Häggesta, Kölsta och Valsta. Munktorps socken har utvecklats under århundraden till en av länets mest betydande jordbruksbygder. I norra delen förekommer även mindre skogsområden. Anläggningen av järnvägen genom socknen ledde till uppkomsten av ett stationssamhälle med samma namn. Där uppfördes mot slutet av 1800-talet ett mejeri som utvecklades till det största och mest betydande i denna del av länet. Ångsåg och elektrisk kvarn blev i början på seklet kompletterande näringar. Kort om Köpings industrihistoria Köpings handelsprivilegier och borgerskapets affärer med Bergslagen skapade tidigt ett välstånd som kom att främja stadens hantverksnäringar. Några storskaliga verksamheter var det dock inte frågan om. Försöken att under 1700-talet etablera och bedriva manufakturer i Köping blev som på många andra platser ett misslyckande. De flesta verksamheterna blev kortlivade och av blygsam karaktär. Föregångarna till stadens industrialisering hör ihop främst med 1800-talets andra hälft. Sakta hade under tidigare årtiondena några utpräglade verksamheter prövat sig fram. Bland de förindustriella företagen återfinns kyrkans tegelbruk (nedlagt 1913), som låg vid åmynningens södra strand där verksamhetens efterföljare cementbruket nu ligger. Ett privilegierat mälteri uppfördes 1760 nära stadens järnvåg. Del av denna byggnad kom att senare återanvändas som bryggeri och utgör numera stadsmuseet. En strump- och mössfabrik som startades 1810 blev under några årtionden stadens största företag. Etableringen 1856 av Köpings Mekaniska Verkstad markerar stadens industriella genombrott. Det är i synnerhet detta företag som kom att för lång tid starkt prägla stadens utveckling . Därefter etablerade sig en rad verksamheter som fick mindre eller större framgångar. Köpings Bryggeri startade sin verksamhet 1857. Köpings Axelfabrik som kom i gång 1863 övertogs redan 1871 av Köpings Mekaniska Verkstad. Samma år grundades Köpings Tekniska Fabriks AB som fram till 1920-talet kom att tillverka oljor, fernissor, beck, vax, fett m.m. Ett ullspinneri grundades 1875 men verksamheten blev kortlivad. Under slutet av 1880-talet utvecklades en snickeriverksamhet som snart fick industriella former. Rörelsen kom att bedrivas in på 1940-talet under flera namn, det sista bolaget var Köpings Nya Snickerifabrik. De utmärkta sjö-, lands- och järnvägsförbindelser i Köping lockade i slutet av 1800-talet en till landsbygden vanligen lokaliserad industri. Karmansbo järnbruk beslöt 1896 att uppföra en masugn i anslutning till Köpings hamn och järnvägsnät. Anläggningen, som lokaliserades till Hushagens norra del, snett emot nuvarande järnvägsstation, var av imponerande mått. Masugnen blev den största och modernaste i landet. I närheten vid Backalund uppfördes sedan arbetarbostäder. På 1910-talet utökades verksamheten med en kopparhytta. Köpings hytta blev dock inte så framgångsrik och efter många svårigheter och driftuppehåll nedlades till slut verksamheten helt 1940. Stora delar av anläggningen revs kort därefter, kvar blev bl.a. ett gjuteri som tillkommit i början av 1920-talet. I hyttans kvarstående byggnader drevs sedan under ett par decennier en mekanisk industri, Waldén-Verken. Vid sekelskiftet 1900 flyttade ett ångfärgeri från stadskärnan till nyuppförda lokaler vid Forså, där Köpingsån bildas av flödet från två mindre åar. Verksamheten utökades till kemisk tvättanstalt och sedan till bomullsväveri. Ett flertal rörelser hade vid olika tillfällen försök sig på tillverkningen av rörarmaturer, utan framgångar. Genombrottet kom 1923 med etableringen av Köpings Armaturfabrik. Efter ett antal framgångsrika år flyttades verksamheten till nybyggda lokaler som ännu står kvar i hörnet av Järnvägsgatan och Östra Långgatan. Företaget uppförde på 1940-talet även ett gjuteri på del av hyttans tidigare område. Stadens starka och påtagliga industriella expansion kom att inverka och prägla bostadsbyggandet. Den tidiga industrin ledde efter sekelskiftet till tillkomsten av egnahem. Men det var framför allt efter andra världskriget som stora bostadsprogram påbörjades. De nya företagen tog initiativ och ansvar i uppförandet av en rad bostäder och bostadsområden. Ett av de tidigaste exemplen är det särpräglade bostadsområdet som Skånska Cement uppförde på 1940-talet vid Kungsängen, på åkermarken i närheten av bruket. |
