Stäng fönster Tranås kn, Säby kyrkogård kyrkomiljö, Jönköping
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Kyrka och kyrkomiljö Säby socken upptar den nordöstra änden av såväl Jönköpings län som Tranås kommun. Naturliga gränser utgör Holavedens skogar i norr och sjön Sommen i öster. Socknen är starkt kuperad. Centralt ligger Säbysjön, i vilken Svartån mynnar från väster och rinner vidare åt norr till Sommen. Området kring sjön och dalgången är helt uppodlad och utgör den största slätten i bygden. Åkerarealen ökades kraftigt i och med sänkningar av Säbysjön på 1800-talet. En stor rikedom av fornlämningar fr o m senneolitikum och med tyngdpunkt i järnåldern visar på platsens betydelse. Det är vid sjöns västra strand som kyrkbyn är samlad. Sockennamnet uppträder första gången i skrift 1335 som ”Saeby” och betyder ”byn vid sjön”. Under stormaktstiden kom socknen att domineras av flera säterier. Störst är Gripenberg i väster med Carl Gustaf Wrangels välbevarade barockslott i trä. I senare tid har godset ägts av släkten Hermelin, vilken även innehaft Restad i socknen. Ett annat gammalt säteri är Tranås vid Svartåns utlopp i Sommen, vilket ägts av släkterna Klingspor och Stockhaus-Åberg. Vidare kan Åbonäs och Traneryd nämnas, det förra i senare tid ägt av släkten Åberg. Gården Säthälla i anslutning till vägarna från Gränna, Mjölby och Eksjö tjänade som gästgiveri. Säbydalen är klassad som riksintresse för kulturmiljövården. Östra stambanans dragning 1874 fick stor betydelse för bygdens utveckling. Tre stationssamhällen växte upp, vilket minskade kyrkbyns centrala roll. Redan 1849 hade Säby marknad flyttats till Tranåskvarn där en viktig vägknut var belägen. Med järnvägen kom byn snabbt att expandera, 1882 till köping och 1919 till stad. Sedan 1884 har Tranås egen begravningsplats. Gripenberg i väster blev snabbt centrum för jordbruksbygden med spannmålshandel. Kring hållplatsen Sommen uppe i nordost växte en trävaruindustri fram liksom många sommarbostäder. Kyrkbyn ligger samlad mellan Säbysjön i öster och väg 32 Eksjö-Tranås i väster. Längst i söder, i änden av en delvis bevarad allé från landsvägen i norr, ligger prästgården. Mangårdsbyggnaden från 1806 tillbyggdes ca 1850 och utgör nu en 1 ½ plans salsbyggnad i timmer med frontespis och sadeltak. Fasaderna är klädda med gul locklistpanel, taket täckt med tvåkupigt lertegel. Norr om prästgården, vid alléns östra sida ligger kyrka och kyrkogård, på motsvarande sida i väster arrendatorsbostället med 1 ½ plans salsbyggnad från 1928, frontespis, ljus locklistpanel och sadeltak. Längs vägen sträcker sig sedan en öppen yta, det är den gamla kyrkvallen. Ursprungligen kantade kyrkstallar dess västra sida, idag syrenbuskage. Mot dess östra sida vänder sig två generationer skolbyggnader. Den äldsta, som även var sockenstuga, är timrad i två våningar 1828. Den yngre uppförd i två våningar 1926. Den yngre skolan ansluter i utförandet till den äldre. Båda har gulmålad locklistpanel, vita klassiserande detaljer och brutet tak med enkupiga cementpannor. Den ena är i dag församlingshem, den andra bostad. I slänten öster om skolbyggnaderna står ett reveterat f.d. ålderdomshem från ca 1890, vilket fick nuvarande klassiserande framtoning vid en ombyggnad på 1920-talet. Ytterligare en gård finns i anslutning till detta. Nordost om kyrkogården står två generationer kyrkstallar längs med vattnet. De äldsta i norr utgörs av tre rödfärgade timmerbyggnader från 1800-talets mitt. De bär sadeltak med enkupigt lertegel. Den yngre längan från 1930-talet bär rödfärgad locklistpanel och sadeltak med enkupigt lertegel. Sistnämnda rymmer sedan 1981 vaktmästeri och vattenklosett. Säby kyrka består av ett långhus med fullbrett rakslutet kor i öster, korsarmar och i väster ett torn. Långhusets äldsta del är från tidig medeltid medan det i övrigt tillbyggdes och fick nuvarande kor under 1400-talet. Därvidlag slogs valv, vilka målades av mäster Amund eller en lärjunge. Norr om koret finns en samtida sakristia. Korsarmarna tillkom under 1600- och 1700-talen. I söder restes två gravkor i anslutning till kyrkan, det Wittingska 1746 och det Wrangelska 1748. Tornet med sin originella barockhuv stod klart 1756. Balustraden med hörnpyramiderna och urtavlorna är kyrkans främsta kännetecken. Torntaket och de branta sadeltaken ger exteriören en barockprägel. Alla takfall är täckta med kluven spån. Murarna är vitputsade och har sena 1800-talsfönster med nygotiska gjutjärnsbågar. I inredningen märks vid sidan av kalkmålningarna bl.a. Jerk Werkmästers målade korfönster från restaureringen 1931 och predikstolen i renässans. |
